Efter en ombokad flygresa via Doha, Qatar följt av två nätter i Stockholm har jag nu hemma på Åland reflekterat över denna resa som trots sin besvärliga uppladdning kan ha varit min bästa hittills.

I slutet av oktober 2023 satt jag med Dan på uteserveringen på Stand T mitt emot Tokyo Station för att äta middag. Om bara någon timme skulle mitt flyg ta mig hem. Min andra resa till Japan var snart slut.

Vill du läsa från början? Här är första inlägget.

Då kändes det oerhört vemodigt att åka efter fyra adrenalinstinna veckor, varav tre ute på tågrälsarna från Sendai norr om Tokyo till Kagoshima söder om Fukuoka.

Sakerna jag hade bockat av på min bucket list var i mitt tycke lika imponerande (cykla expressvägen Shimanami Kaido) som säregna (bo på Peanuts Hotel i Kobe).

En man sitter vid ett bord på en uteservering och dricker ett stort glas öl. På bordet står två tallrikar mat och i bakgrunden syns en stor och röd tegelbyggnad.
Vemodig sista middag med Dan i Tokyo i slutet av oktober 2023.

Försening med fyra år

Flygbiljetterna för den resan bokade jag första gången i september 2019. Det var sent på kvällen i min då nya lägenhet i Solna och med pirr i magen försökte jag somna på madrassen i vardagsrummet. Sängen min var upptagen då mamma och pappa var på besök.

Efter två ombokningar anlände jag fyra år senare till Japan i slutet av september 2023. Det kändes fantastiskt att vara tillbaka, men med en stor klump i magen.

Ett halvt år tidigare hade pappas höga ålder, tidiga Parkinsons och flera oturliga infektioner satt honom på sjukhus och sedan ett äldreboende. Dessutom hade det gått över två år sedan min mamma gick bort i cancer. Livet på Åland var slaget i spillror.

Ändå hade jag lyckats planera en månadslång vistelse i Japan trots att jag tog livet dag för dag, vecka för vecka i bästa fall.

Mot alla odds blev resan en succé! Men nu på Stand T kunde jag inte glädjas över den. Tyvärr har jag personlighetsdraget att jag blir mer ledsen över att roliga saker tar slut än glad över att de ägt rum, iallafall till en början.

Tidiga planer på nästa resa

Plötsligt dök tanken upp att resa tillbaka hit nästa år. Även om jag under den senaste månaden sett och upplevt mycket fanns det ju minst lika mycket kvar, främst på landets massiva norra ö Hokkaido.

Jag luftade idén för Dan som nickade positivt. Genast infann sig det där sköna pirret i magen och vemodet avtog några hack.

Lika plötsligt dök en annan tanke upp. Vad skulle folk i min närhet tycka om jag gjorde en till resa hit? Vore det inte fantasilöst eller till och med en aning sorgligt? Sorgligt på sättet att försöka återuppleva det som varit istället för att pröva något nytt, vilket jag på gott och ont har väldigt mycket erfarenhet av.

Dan skrattade lite och tyckte mitt resonemang lät ”så himla svenskt”. Han hade en poäng.

För det första grubblar jag ofta för mycket. För det andra har jag flera vänner som gång på gång återvänder till sina älskade länder och städer. Från mitt perspektiv ser det bara härligt ut, så där och då bestämde jag mig för en till resa till Japan under 2024.

Planeringen börjar

I januari år var det dags att få grönt ljus för resan. Med tanke på den rådande lågkonjunkturen var det långt ifrån givet att mina två kunder och min chef skulle godkänna en fyra veckor lång semester utöver en lika lång ”industrisemester” i juli.

Jag tänkte dock positivt, kontaktade mina kunder och såg fram emot en mysig februari månad där jag skulle jobba hos pappa på dagarna och planera resan på kvällarna omsluten av en varm filt i soffan.

Stress, utmattning och oro

Godkännandet kom som ett paket från Postnord, fram men väldigt sent. När jag hade bokat flygbiljetterna var det påsk. I flera dagar mådde jag fantastisk, men bara en vecka senare började jag rasa ihop.

Efter påsken kulminerade en hektisk vår med parallella uppdrag, en föreläsning, en heldagskurs, resor mellan Stockholm och Åland, oro över pappas hälsa och arbete med hus och gård. Arbetsbördan kändes lika tjock som obehaglig.

Under april och maj började jag sedan känna mig allt mer stressad, energilös, nervös och orolig. Min sömn blev dålig, jag blev kraftigt förkyld i två veckor och planeringen av resan blev en börda.

Skulle jag orka resa? Hur skulle rutten se ut? Ville jag ens åka iväg?

Äldre man med svart tröja och keps sitter i en soffa utomhus och dricker ur en kopp. Det är en blomma på bordet.
Fin, men nervös fika med pappa tre dagar innan avfärd.

Lyckligtvis blev resan en braksuccé

Trots den besvärliga uppladdningen kan jag nu i efterhand bara konstatera att resan var en braksuccé! Redan på Arlanda hade den mesta av oron försvunnit och senare i ösregnet i Shibuya var lättanden stor. Vad som hände sedan har du nog redan läst.

Om du orkat läsa hela vägen hit vill jag tacka dig för din passiva roll som hobbypsykoterapeut.

För att avsluta denna reseblogg kommer nu därför en lång reflektion i form av väntade och udda utmärkelser samt frågor du inte ens visste att du ville ha svar på.

Så koka upp en kanna grönt te, sätt dig bekvämt i soffan, ta ut ditt snorkråkspetarfinger ur näsan och börja scrolla.

Vad var bäst?

Trots att jag nu varit i Stockholm och på Åland i flera dagar har jag inte hunnit träffa så många vänner och bekanta. Därmed har jag inte fått frågan ”Vad var bäst?” mer än en eller två gånger.

Då den frågan dessutom inte går att svara på har jag här delat upp den i olika kategorier.

Bästa stad: Sapporo

Inför resan hade jag höga förväntningar på Sapporo, Hokkaidos huvudstad och Japans femte största stad. Den levererade verkligen på alla punkter!

Då det var så få västerländska turister på plats kändes det som man hade staden helt för sig själv. Totalt såg jag nog endast cirka 30 västerländska turister under mina fyra dagar.

Jag hade lätt kunnat lägga två eller tre dagar till i Sapporo, men jag ville ju också hinna nyttja tågpasset för centrala Japan.

Jag står vi en park med vinden i håret och visar fredstecknet åt kameran. I fjärran syns en fontän och ett högt torn.
I Odori Park kort efter incheckning på hotellet som låg precis bredvid.

Pirret jag kände i magen varje tidig morgon i Sapporo inför dagens äventyr var härligt!

Varför Sapporo var bäst:

  • Maffig natur precis i utkanten av staden
  • Tillbakalutad och trevlig lokalbefolkning
  • Överväldigande stor utan att vara kvävande
  • En suverän bas för korta och långa utflykter
  • Bra kollektivtrafik med tåg, buss och spårvagn
  • Proppfull med bra restauranger och coola barer
Korsning med mycket folk på trottoaren. Det är kväll och de höga husen i området har upplysta reklamskyltar på sina fasader.
En av flera kvällar i nöjesdistriktet Susukino.
Linebaneturn till höger med vajrar som sträcker sig mot och över kameran. Till vänster grönskande skogsområden som övergår till tät bebyggelse.
Sapporo sedd från Mount Moiwas linbana. Denna utsikt hade varit fräck att se på kvällen också.
Underjordisk gång på en tågstation. På marken mitt emellan flera ljusbruna stenpelare är fyra linjer målade. En svart, blå, gul och grön.
På väg till gröna Nambuko Line efter ett byte på stora Sapporo Station.

Bästa möte: Günther och Eduardo i Hakone

Jag blir alltid förvånad över hur många härliga människor jag möter under mina resor, speciellt i Japan. Alla är på fint humör, har suveräna tips och lyssnar storögt på mina rekommendationer.

Alla dessa möten förgyllde min resa. Att välja vilka som var bäst är orimligt svårt.

Per och Simon
Per och Simon var lika peppade som tacksamma när jag under min resas sista dagar kapade deras första semester i landet. Det var väldigt roligt att leka reseledare och prata av sig ordentligt på svenska.

Ung kille med keps och axelväska står bredvid en medelålders man med blommig skjorta. De står på ett torg framför ett stort och fint rött tegelhus.
Per och Simon utanför Tokyo Station för middag med mig, Dan och hans bekanta.

Philippe
Schweizaren Philippe lyckades jag träffa både i Kanazawa och i Okinawa. Utöver att utbyta tips hann vi också prata om livet i största allmänhet, vilket är lite ovanligt.

Likt mig hade Philippe förlorat sin mamma tre år tidigare och ville nu inte vänta för länge med att göra saker han drömt om. Med sig på resan hade han även sin lillebror, som jag dock inte hann träffa.

Tre män står vid ett bord på en restaurang och ler mot kameran. Alla visar fredstecknet. En sitter ner, en annan står och en lutar sig mot en stol.
Londonbon Cian med mig och Philippe på bistron Ocean Good Table i Naha, Okinawa.

Nate, Nelson och Bradley
Nate, Nelson och Bradley stod för avslappnat sällskap de första två jetlaggade kvällarna i Tokyo på vårt boende The Millennials Shibuya. Jag hade tänkt skriva lite på bloggen och lägga mig tidigt, men blev att sitta upp och snacka i flera timmar.

Ung man med glasögon och svarta kläder höjer en öl inne i en snyggt upplyst hotellobby.
Bradley hade ett Digital Nomad Visa och hade spenderat två av sina tolv månader i landet.
Två unga män sitter en soffa vid en snyggt upplyst vägg och ler mot kameran. Båda gör tecken mot kameran.
Nate från USA och Nelson från Portugal var i Japan för första gången på vanlig semester.

David och Nathalie
Under mina resor till Japan har jag träffat flera personer som snällt svarat på frågor och till och med promenerat med mig så jag skulle hitta rätt. Men ingen har varit lika gästfria som Nathalie och David som skjutsade mig från Nahas flygplats till mitt hotell.

Stadens monorail stannade bara några minuters promenad därifrån så det var ingenting de behövde göra. Pluspoäng för att de även bjöd på lite godis.

Ung kvinna och medelålders man står bakom en bil. Båda ler, har svarta tröjor och händerna mot bilens öppna baklucka.
Nathalie och David efter att ha släppt av mig vid mitt hotell i centrala Naha, Okinawa.

Günther och Eduardo
Allra härligast var dock tyske Günther och brasilianske Eduardo som gjorde entré på resan precis när min pepp verkligen tog fort under min andra dagen i Hakone.

I flera timmar hade vi otroligt roligt och jag hade gärna träffat dem igen och igen för att se mer av landet. Det sved lite i hjärtat när vi gick skilda vägar vid Hakone Open Air Museum.

Två män står på en trottoar vid en bilväg som går längs med ett lummigt naturområde. Den ena mannen har glasögon och keps, han andre en scarf. Båda ler.
På väg till Hakone Open Air Museum med Günther och Eduardo efter en linebanetur.

Bästa utsikt: Minato Mirai 21

Ännu en otroligt svår kategori att utse vinnaren i då jag under resans gång länge stod och beundrade utsikterna över:

  • Fujisawa från utkikstornet på Enoshima
  • Hakodate från Mount Hakodate
  • Lake Biwa från tåget till Osaka
  • Sapporo från Mount Moiwa

Bäst var dock kvällsutsikten över Minato Mirai 21 i Yokohama sett från färjeterminal Osanbashi.

Även om jag besökte denna plats för sex år sedan var det som att se allt för första gången. Per och Simon som hakade på var lika begeistrade.

Ung japansk kvinna i vit traditionell bröllopsdräkt på ett blött trädäck. I fjärran en stor, vacker och upplyst skyline framför en hamn.
Nog måste detta vara världens vackraste skyline?

Bästa shopping: Uniqlo i Ginza

Att shoppa är inte något jag brukar prioritera på min resor eftersom jag reser med så lite packning. Men givetvis blir det alltid några basplagg, speciellt t-shirts med unika eller roliga motiv.

Denna gång gick det dock överstyr med oväntat många besök till butikskedjan Uniqlo som finns överallt i landet. Allra bäst var deras flaggskeppsbutik på tolv våningar i shoppingdistriktet Ginza i Tokyo.

Bred bilgata med endast fotgängare på. På varsin sida av gatan står fina och ljusa höghus.
På väg till Uniqlos flaggskeppsbutik i Ginza, Tokyo.
Vägg av t-shirts i olika färger med olika tryck inuti varsitt glasskåp på en vägg.
En del av det stora sortimentet inne på Uniqlo i Ginza.

Bästa måltid: Soup Curry

Även om Osaka beskrivs som ”Japans kök” har prefekturen Hokkaido och i synnerhet staden Sapporo ett nästan lika gott rykte, speciellt vad gäller fisk och skaldjur.

Det stämde till fullo och allra bäst var den currysoppa jag åt nere i en fönsterlös källare på Soup Curry King vid nöjesdistriktet Susukino. Denna soppa var något av det godaste jag ätit på många år.

Soup Curry är en ung rätt och började lagas i Sapporo först på 70-talet.

Vit och djup tallrik fylld med ljusbrun currysoppa med många grönsaker. Till höger syns delar av en tallrik med gult ris.
Broccoli, minimajs, paprika, äggplanta, morot, shiitakesvamp med mera.
Två skyltar i en trappnedgång till en källare. Den ena är gul och röd med text som lyder "Soup Curry King". Den andra består av flera bilder på maträtter.
Soup Curry King, en av många matställen i Japan undangömt i en källare.

Bästa bad: Skogsfloden i Noboribetsu

Bad i varma källor är något jag romantiserat långt innan min första resa till Japan. Det har påverkat mina val av resrutter, boenden och utflykter. Onsenorten Noboribetsu i Hokkaido var därför ett givet stopp!

Trots att jag bodde på ortens mest kända hotell Takimotokan var det bästa varma bad det fotbad jag tog uppe i bergen några kilometer från hotellet en tidig morgon.

Att sitta ensam i en lummig skog med svavelrikt hett vatten rinnande längs med vaderna 07:15 på morgonen var sagolikt.

Jag sitter på huk med uppsatt hår i ett vattendrag i en lummig skog. Bakom mig rinner varmt vatten ned genom en dal.
Detta naturliga fotbad klådde flera av landets varma pooler jag tidigare badat i.

Bästa bar: Kanazawa Music Bar

Även om jag hade en väldigt rolig avslutning i Osaka på Cherry Bomb Rock Bar med en drös utlänningar (inklusive en finsk forskare från Nagoya) så var den bästa baren utan tvekan Kanazawa Music Bar.

Här mitt i Kanazawas nöjesdistrikt Katamachi satt jag och sipprade på två drinkar i över en timme med endast fyra andra gäster.

Musiktema och vinyl-DJ i speakeasy-miljö var en perfekt kombination!

Ingång till en ljus träbyggnad med en fasad bestående av många fönster. Glödlampor hänger över innergården. En skylt i förgrunden lyder "Kaname Inn Tatemachi".
Baren var en del av hotellet Kaname Inn i stadsdelen Katamachi.
Bardisk med en stor vit meny på bordet. Texten på det vita pappret lyder "Kanazawa Music Bar. Drink menu. Promotional Copy Not For Sale".
Barens vinylformade drinkmeny.
Mörk bardisk med mysbelysning som lyser upp de många färggranna flaskorna.
I väntan på min drink vid bardisken.
Dj med vit tröja och basket står framför två vinylspelare. bakom finns en stor hylla med hundratals vinylskivor.
Barens vinyl-DJ kunde man tacka för den mysiga stämningen.

Bästa park: Moerenuma Park

När jag inför resan sökte efter saker att göra i Sapporo var Moerenuma Park ett givet stopp. Här tänkte jag vandra runt, få frisk luft, ta bilder och fika.

Jag kollade dock inte upp parken i detalj och visste inför mitt besök endast att den låg i utkanten av staden och hade en enorm glaspyramid som det gick att gå in i.

Parkens intressanta historia, enorma storlek och olika skulpturer kände jag dock inte till alls. Att stå på toppen av Mount Moere och titta ut över området kändes som ett vara i en egen liten värld.

En del av enorma Moerenuma Park sedd från toppen av berget Mount Moere.

Bästa idé: Ta det lite lugnare

Det kanske inte sett ut så här på bloggen, men jämfört med förra resan såg jag nu till att ta det lite lugnare genom att:

  • Inte göra långa utflykter flera dagar i sträck
  • Undvika långa tågresor med flera byten
  • Våga skippa vissa städers sevärdheter
  • Ta fler pauser på mina boenden
  • Sätta mig ned och fika oftare
  • Ta ännu fler varma bad
  • Lägga mig i tid oftare

Även om det blev några tokiga dagar med över 25 000 steg kände jag mig aldrig utmattad eller pressad att hinna med allt jag ville göra.

En sliten parkbänk utan ryggstöd omgiven av buskar framför en insjö omgiven av lummiga buskar.
En av många lugna stunder på resa. Här i Onuma Quasi-National Park norr om Hakodate.

Bästa överraskning: Hakodate

Hokkaidos mest södra stad Hakodate var ett givet första stopp inför min upptäcksfärd av Hokkaido.

Även om staden verkade mysig och fin var den främst ett praktiskt stopp eftersom en tågresa från Tokyo till min bas Sapporo hade tagit över åtta timmar.

Jag är dock riktigt nöjd att ha spenderat två nätter i här. Jag trivdes mer och mer ju längre jag var kvar eftersom:

  • Lokalbefolkningen var trevlig och tog initiativ att snacka med mig
  • Att bo på ett fint hotell var skönt efter tidigare enkla boenden
  • Maten var fantastisk, speciellt på stadens fiskmarknad
  • Naturen var episk och tätt hopkopplad med staden
  • Man tog sig snabbt runt till fots och med spårvagn

Världsmästerskapen i Mölkky ordnas i augusti i år i Hakodate.

mm2024-hakodate.jp
Upplyst stad i mörker sett från ett berg. Staden har hamnar på varsin sida. I fjärran syns lummiga berg.
Kvällsutsikten från 334 meter höga Mount Hakodate på stadens södra spets.
Bukt innan ett hamninlopp. På vattnet finns fyra stora fraktfartyg. Det är många mörka moln på himlen som på vissa punkter är ljus och gul.
En annan del av den storslagna utsikten från Mount Hakodate.
Sluttande stengata med träd på båda sidans trottoarer. I fjärran syns ett hamninlopp med en stor färja och ännu längre bort en lummig bergskedja.
På väg ned till Hakodates hamnområde i samband med en lång promenad.
Lång och och fin stengata med ljust mönster. gatan är omgiven av enstaka hus och lummiga buskar. Det börjar bli kväll så gatulyktor är tända.
Kvällsjakt efter historiska byggnader och gamla kyrkor i stadens södra delar.
Hamninlopp vid en färjeterminal. På andra sidan vattnet syns en lång och lummig bergskedja delvis omgiven av dimma.
Stadens hamninlopp sedd från näst högsta våningen på mitt hotell.

Bästa mellanmål: Hokkaido Milk Bread

I början av min sista heldag i Sapporo hörde min barndomsvän Joacim Björkvall av sig och frågade vad jag visste om ”Hokkaidobröd” som han nyligen hade ätit i Västerås.

Jag hade då ingen aning om detta fluffiga och lätta mjölkbörd, men bara en kvart senare gick jag förbi ett litet bageri i tunnelbanestation vid mitt hotell i Sapporo. Givetvis hade de en liten limpa!

Hand håller i en ljus fyrkantig brödskiva framför en kratersjö med några öar i mitten.
En av flera skivor mjukt och fluffigt Hokkaido Milk Bread jag åt under min utflykt till Lake Toya.

Bästa trädgård: Kenrokuen i Kanazawa

Oavsett i vilken stad man befinner sig i Japan behöver man inte bege sig långt för att hitta en liten eller stor traditionell trädgård. Nästan varje park har dessutom någon del med typiskt beskurna buskar och handgjorda vattendrag.

Berömda Kenrokuen Garden i Kanazawa var dock i en klass för sig efter att ha kurerats i över 300 år. Oavsett var man stod och vart man tittade såg parken ut som ett vykort.

Ett brett men inte djupt vattendrag längs med flera välansade träd. Vattendraget leder till en kort och låg stenbro utan räcken.
Jag blev sugen att doppa fötterna i vattnet denna heta och soliga dag i parken.
Stor damm i en park omgiven av höga och buskiga träd. Himlen är klarblå.
På samma sätt blev jag lite sugen att bada här bland de många koikarparna.
Lätt böjd stenbro i en lummig park. Under bron rinner inget vatten. Den leder till en stig in bland träden.
Komonbashi Bridge nära en av trädgårdens många ingångar.

Bästa utflykt: Himeji Castle

Få tillfällen under resan var lika tillfredsställande som att efter två stopp på Himeji Station förra året slutligen promenera upp till oförstörda och unika Himeji Castle.

Att bara vandra runt här i egen takt hade räckt mer än väl, men att ha turen att anlända strax innan en två timmar lång rundtur på engelska var helt suveränt.

Himeji Castle är den mest intressanta historiska utflykt jag någonsin gjort.

Jag står på en stenväg framför en liten trädgård med runda buskar och välansade tråd. I fjärran syns ett stort och högt vitt slott med grått tak.
I början av rundturen av det över 400 år gamla slottet.
Utsikt över en stad med ljusa hus omgiven av lummiga kullar och bergskedjor. I förgrunden syns gråa takåsar på ett stort slott.
Utsikten över en del av Himeji från en av slottets högre våningar.
Elva personer står runt en stor brunn på en slottsgård. Runt brunnen står flera midjehöga stenpelare.
Minns du skräckfilmen The Ring från 2002? Spökhistorien som inspirerade den japanska förlagan Ringu från 1998 kretsar kring denna brunn på slottsgården.

Bästa strand: Aharen Beach

Om jag slår ihop alla mina tre resor till Japan har jag nog bara besökt sex stränder. Den bästa denna resa var helt klart Aharen Beach på Tokashiki Island en timme färja väster om Naha, Okinawa.

Inför mitt besök till Okinawa hade jag bara tänkt bege mig ut i skärgården en gång, för att besöka Zamami Island och dess populära strand Furuzamami Beach.

Några dagar innan blev jag dock sugen på mer och bokade in en ”generalrepetition” på Aharen Beach. Jag hade tur då denna strand visade sig vara större, finare och mer spännande med vandringsleden till dess observatorium.

Sandstrand med klarblått vatten där flera besökare badar. Till höger går folk på stranden där det också finns parasoll. I fjärran finsn klippor och lummiga berg.
Glada badare på Aharen Beach ute i Okinawas skärgård.
Lång och fin sandstrand som böjer sig till höger nedanför ett lummigt berg. I förgrunden är det knappt någon besökare.
Längre bort på stranden fick man vara ifred, men inte simma.
Tre personer står uppe på ett observatorium med ett rejält cementtak. I fjärran syns en bukt med klarblått vatten omgiven av lummiga berg.
Uppe på observatoriet vid strandens ena ända fick man fin utsikt över området.

Frågestund

Här är svaren på de frågor ni kanske och troligtvis inte tänkt ställa.

Blir det en till resa till Japan?

Ja, lätt!

Inför denna resa var jag orolig över att jag inte skulle få samma adrenalinkick som tidigare. Att Japan skulle kännas som ett tuggummi man tuggat på för länge.

Lyckligtvis blev så inte fallet alls och i efterhand känns tanken bara fånig. Trots drygt tio veckor i landet finns det mycket kvar att se och en hel del värt att se mer av.

Givetvis fanns det stunder då jag inte var totalt hänförd och överväldigad, men då kändes det bara som en varm och skön semester istället för ett äventyr.

Vad ska jag göra nästa gång?

Det är bara en tidsfråga innan jag återvänder, så här är några idéer:

  • Prefekturen Kyushu lockar ännu trots alla utflykter från Fukuoka
  • Tokyo har många andra mindre turistiga stadsdelar att utforska
  • Kobe hann jag knappt utforska sist då jag bara var där en natt
  • Fukuoka lade jag aldrig en heldag i trots fyra nätter i höstas
  • Prefekturen Shikoku är full av fin natur och modern konst
  • Vandra en del av den historiska Nakasendo Samurai Trail
  • I Kyoto har jag flera tempel och områden kvar att kolla in
  • Två nätter i Beppu för att bada och utforska i lugn och ro
  • Mount Fuji med omnejd har jag aldrig sett på nära håll
  • Vandra runt vulkanen Mount Aso nära Kumamoto
  • Utöver Sendai har jag ignorerat regionen Tohoku

Fanns det något jag inte täcktes blogga om?

Bjud mig på en japansk öl (gärna Sapporo eller Hitachino Nest Beer) så kanske jag berättar…

Gick något galet?

Nej, om man bortser från att:

  • Mina billiga solglasögon blåste av en färja
  • Jag glömde ett paraply på ett expresståg
  • En t-shirt krympte i en torktumlaren
  • Jag brände skuldrorna i Okinawa

Jag tappade också en Airpod i badkaret, men efter några minuter fungerade den som vanligt igen.

Var det bättre att vara spontan än att planera allt i förväg?

Nej, med lite marginal.

Inför min förra resa spenderade jag flera månader på att kolla upp städer, stadsdelar, restauranger, boenden, tempel, landmärken och utflykter. Alla nätter var spikade långt i förväg.

Detta upplägg var suveränt då jag hade gett mig själv en kurerad rutt som gav ett ihållande pirr i magen i flera veckor. Att bara öppna Google Maps eller Trello och välja bland skräddarsydda idéer var toppen.

På denna resa planerade jag ungefär hälften på plats. Även om jag med kort varsel hittade mycket roligt i städer som Kanazawa och Naha hade jag nog sett mer fram emot dem och resan i helhet om jag kollat upp det tidigare.

Var det något jag ångrade?

Nej, inget stort. Bara flera småsaker.

Jämfört med förra årets två ängsliga och bortslösade nätter i Tottori upplevde jag inget liknande denna gång. Jag är klart nöjd med rutten, men om jag ska vara kritisk kommer här några saker:

Tråkig cykeltur i fin park
Cykelturen på fjorton kilometer i Onuma Quasi-National Park var ganska tråkig. Det hade räckt att ta en promenad bland de små öarna nära tågstationen och åka tillbaka till Hakodate tidigare.

Inget besök till nationalpark med orörd natur
Även om jag fick se mycket fin natur i Hokkaido besökte jag inte någon massiv nationalpark med orörd natur. Detta krävde ofta bil och nätter i en annan stad än Hakodate och Sapporo.

Nära prefekturens näst största stad Asahikawa hade det dock gått ganska smidigt att besöka Daisetsuzan National Park via lokaltrafik. Hade jag gjort det hade jag dock behövt skippa Kanazawa eller Osaka.

Andra museer i Tokyo hade varit bättre
Under min sista dag i Tokyo gjorde jag ett återbesök till Ueno Park och Tokyo National Museum. Även om parken var toppen och kändes ny var museet för färskt i minne trots att det var sex år sedan sist.

Jag borde valt ett eller två andra museum i parken. Men med rastlöshet i kroppen tänkte jag inte klart.

Utforska flera tågstationer i Tokyo
Även om jag gjorde byten på flera nya tågstationer i Tokyo klev jag aldrig av och utforskade några områden jag inte besökt tidigare, förutom ”framtidsön” Odaiba.

Om jag hade tittat på Chris Broads video om alla tågstationer längs med Yamanote Line innan hade jag lätt tagit en titt runt områden som:

  • Nishi-Nippori
  • Komagome
  • Shinbashi
  • Ikebukuro
  • Tamatchi
I denna video besöker Chris Broad besöker alla stationer på Yamanote Line i Tokyo.

Bestiga Mount Fuji
Från början av juli till början av september är det tillåtet att bestiga Mount Fuji. Att göra det utanför säsongen är förenat med livsfara på grund av snö, is, starka vindar och stängda stugor för övernattning.

Hittills under 2024 har fyra dödsfall på Mount Fuji rapporterats.

New York Times

Då jag nu skulle vara på plats under säsongen övervägde jag att göra det i slutet av resan, men skippade det av följande orsaker:

  • Det är ju lite farligt utan erfarenhet
  • Bara en av fyra leder skulle vara öppen
  • En stuga att övernatta i behövde bokas i god tid innan
  • Jag behövde köpa eller ta med varma kläder och ordentliga kängor
  • Den enda leden skulle ha en begränsning på 4 000 personer per dag

Under resan tänkte inte mer på detta förrän jag på Instagram såg att den irländske fotografen Cat Dixon som jag träffade i Osaka hade begett sig upp 1 juli.

Enligt honom var det inte speciellt mycket folk och temperaturen blev inte kallare än noll grader. Dock var det tydligen besvärligt att hitta en stuga att boka nära toppen, speciellt om man inte kunde prata japanska. Han rekommenderade dock äventyret varmt!

Nåja, det är lätt att vara efterklok. Dessutom hade jag hellre gjort detta i början eller i mitten av en resa.

Min favorit Chris Broad bestiger Mount Fuji via en av de mindre populära vandringsleden.

Finns det något jag ogillar med Japan?

Tre saker från perspektivet som turist.

Rödljusen tar alldeles för lång tid att slå om till grönt. Man kan stå vid en tom korsning mitt i natten och det tar lika lång tid som under rusningstrafiken morgonen därefter.

Toapappret är för tunt. Att torka sig i rumpan på ett skakigt tåg är som att spela rysk roulette. Se till att det finns tvål.

Den stora prishöjningen på Japan Rail Pass. I oktober förra året blev de populära och för turister exklusiva tågpassen över 60 procent dyrare. De kan fortfarande vara värda pengarna, men bara om man besöker många städer med Shinkansen.

Fick jag någonsin hemlängtan?

Nej, det brukar jag aldrig få på min resor. Men visst hade jag dippar.

Under den långa tågresan från Noboribetsu till Tokyo blev jag ängslig, tappade semesterkänslan och deppade ihop. Väl i Tokyo blev jag sedan att tänka mycket på pappa.

Dock blev det lättare när jag ringde honom och dagen efter i Kanazawa återvände lugnet och semesterkänslan som sedan höll i sig resten av resan.

Hur känns det nu efteråt?

I skrivande stund inte bra om jag ska vara helt ärlig.

De första två dagarna i Stockholm hade jag fullt upp med att packa upp, tvätta kläder, städa lägenheten och träffa vänner för att ge dem presenter. Allt medan jag var trött och ville hem till Åland.

Väl på Åland har jag hälsat på pappa men främst lagt tid på att klippa gräs och ansa buskar vid pappas hus och vår sommarstuga. Nu känner jag mig deppig och längtar tillbaka. Men det blir nog bättre.

När blir nästa resa?

2025 förutsatt att pappa fortsätter vara stabil.

Helt omöjligt skulle det kanske inte vara med en resa redan nu i oktober eller november, men det tycker till och med jag skulle vara lite väl. Dessutom blir det nog svårt att få igenom hos min kund och chef.

Med med en trolig inkommande ersättning från Finnair på grund försening på väg hem och mina många sparade semesterdagar kvar finns det ingen orsak för att vänta för länge. Inte för dig heller.

Jag ler mot kameran inuti en flygplats. I bakgrunden sens en gång genom en stor inomhusskog på flygplatsen.
Lite vemod, men främst glada miner på väg hem via Hamad International Airport i Doha, Qatar.

Tack för att du läst #Skogcoast5! Vi ses nästa gång.

Vill du läsa från början? Här är första inlägget.

/Alexander