Efter två nätter i Hakodate och fyra i Sapporo avslutade jag igår Hokkaidos del av denna resa på bästa möjliga sätt, med en natt på ett lyxigt hotell i onsenbyn Noboribetsu.

Stora som små onsenbyar finns det gott om i hela Japan. Precis som landets vulkaner och frekventa jordbävningar beror det på att fyra av världens sju kontinentalplattor möts här.

Hokkaidos mest kända (och kanske även hela landets främsta) ligger ungefär en timmes tågresa från Sapporo på väg till Hakodate. Här i Noboribetsu bor och badar jag inatt.

Välkomnande av mytologisk varelse

Sista morgonen i Sapporo är lugn, men inte helt behaglig då jag återigen blir påmind om stadens energiska nattliv från gårdagskvällen. Munnen är torr, med mera.

Efter några glas kallt vatten i lobbyn tar jag mig till Sapporo Station och fiket Mister Donut. Här blir det mer kaffe innan jag likt igår går igenom samma grind, till samma plattform och åker samma tåg söderut.

Efter en timme är jag framme vid Noboribetsu Station och den buss som snart fylls och tar oss till den berömda onsenbyn i bergen. Innan dess ställer jag mig i det disiga duggregnet för att svalka mig.

I busskön hör jag både ett bekant språk och en bekant dialekt. En drygt tolv år gammal kille och hans pappa från Mölndal står bakom mig.

Plötsligt ösregn i flera timmar

Väl uppe i byn har vädret ändrats rejält. Nu öser det ner och jag får använda mig regnjacka för första gången denna resa. Hittills har det bara regnat under första kvällen i Tokyo.

Jag och göteborgarna bestämmer oss för att springa till vårt gemensamma boende. Jag direkt, de via 7 Eleven för att köpa ett paraply. Vi ses senare alla lika blöta i lobbyn.

Även om det är regnsäsong i Japan under juni är Hokkaido förskonad från de stora regnmängderna. Dock inte denna dag.

Personbästa i onsen på enorm ryokan

Efter att tidigare i år detaljgranskat Noboribetsus olika boenden har valet fallit på enorma Daiichi Takimotokan som med sina fem olika varma källor förser totalt 35 olika pooler med mineralrikt varmt vatten.

Daiichi Takimotokan grundades redan 1858 av Kinzo Takimoto för att hjälpa sin fru med hennes hudsjukdom. En replika av hans första pool finns kvar.

Jag kommer till lobbyn tio minuter i två och är inne på mitt rum en kvart senare. Utan att vänta tejpar jag för mina tatueringar, sätter på mig en av rummets yukatas och beger mig till ”The Grand Bath” för att sätta personbästa i onsenbad.

Efter en promenad till andra ändan av boendet som innefattar två rulltrappor och en hiss är jag naken inne på det stora badet och vet inte var jag ska börja.

Efter att ha duschat går jag till den nedre våningen och utomhusdelen. Att sitta i en varm pool och känna svalt regn på huvudet är svårt att toppa. Efter att ha testat nästan alla andra pooler avslutar jag ”första passet” här.

På de flesta onsens är det en primär mineral som berikar vattnet från en närliggande källa. Detta bad förses med vatten från fem olika varma källor, nämligen:

• Salt
• Alun
• Svavel
• Natrium
• Järnsulfat

Kvällspromenad ner i ”helvetesdalen”

När jag efter drygt två timmar badat klart har eftermiddagen övergått till kväll. Det regnar fortfarande ute, men det öser inte ner som tidigare.

Jag tar på mig regnjacken igen och beger mig ut på den turistiga gatan nedan för hotellet. Först för en bit mat, sedan för att köpa presenter och slutligen för en promenad till ”helvetesdalen” Jigokudani.

Från Jigokudani och andra närliggande varma källor pumpas dagligen 10 000 ton varmt vatten till regionen.

Efter två dagar fyllda med stadsliv och nattliv var det idag dags att skifta fokus till varför jag främst åkte till Hokkaido, den episka naturen. Idag blev det ett besök till kratersjön Lake Toya.

Utöver sitt kök är Sapporo också känt för sitt vilda nattliv, vilket sannerligen levererade under fredagskvällen. Detta blir jag lite plågsamt påmind om denna lördagsmorgon då jag tar mig till Sapporo Station för avfärd redan 08:43.

Tågresan till Toya Station tar två timmar längs med Hokkaidos lummiga landsbygd och kust, men tiden går fort då jag skriver klart gårdagens inlägg här på bloggen. Framme vid tågstationen når man kratersjön med en busstur upp i bergen på under en halvtimme.

Lake Toya hör till Unesco Global Geoparks och ligger nära den aktiva vulkanen Mount Usu. Det trettiofjärde G8-mötet hölls här 2008.

Direkt ut på sjön

Framme vid Toyako Onsens bussterminal går jag till den lilla stadens besökscenter för att samla på mig mer information även om jag redan hunnit läsa en hel del på bästa webbplatsen japan-guide.com.

Sen bär det av ner till hamnen för en sjötur ut på Lake Toya med avstigning på ön Nakajima i dess mitt.

Landstigning med Pascal och Asako

Efter en halvtimme stannar färjan vid Nakajima och i princip alla passagerare kliver av för att utforska. Det gör även jag med nytt sällskap i form av Pascal och Asako jag hjälp att ta bilder och pratat med ombord.

Pascal gör sitt femte år i Japan. Efter att ha flyttat hit för studier jobbar han sedan åtta månader på ett hotell i den populära skidorten Niseko i Hokkaido. Asako lärde han känna då hon tidigare var hans chef.

Vi tre beslutar oss att ta en promenad på ön. Det kan man göra, men inte längs med vattenbrynet utan upp och in i dess täta barrskog som erbjuder flera hajksträckor.

Efter gårdagens utflykter och tiotusentals fotsteg blev det idag fokus på mat och dryck. Men dagen inleddes med sval bergsluft.

Efter en sovmorgon, lång frukost och uppdatering av denna reseblogg lämnar jag mitt hotell strax innan 12:00 och beger mig västerut till den lummiga bergskedjan där Mount Moiva reser sig högst.

Ändstationen för linbanan ligger nära busshållplatsen och kön är i princip obefintlig. Endast några äldre affärsmän med kavajerna under armarna är på väg upp.

Uppe på toppen på observatoriet är luften skönt sval och solen är i moln. Det är dimmigt, men utsikten är ändå maffig.

Jag går några rundor på observatoriet, försöker identifiera landmärken och tar bilder. Efter en timme tar jag linbanan ner för att äta ännu en lokal specialitet.

Förtrollad av Soup Curry

Utöver jingisukan är soup curry en känd vardagsrätt i Sapporo. Det är en lätt men kryddig currysoppa fullproppad med grönsaker och något typ av kött. Det finns även vegetariska alternativ.

Maträtten serveras överallt i Sapporo, men ett ställe sticker ut med sina många recensioner, höga betyg och dess namn – Soup Curry King. Taget!

Jag hittar restaurangen undangömd i en källare mitt i centrum vid Susukino och hinner dit en timme innan de stänger lunchpasset.

Utan att överdriva måste detta vara bland det godaste jag någonsin ätit. Wow!

Efteråt sätter jag in huvudet i köket och drar till med ”Kore wa saikou curry deshita. Gochisousama deshita!”, vilket typ kan översättas till ”Detta var den allra bästa curryn. Tack för festmåltiden!”.

Kockarna blir glada, ler brett och jag drar vidare för en liten efterrätt som inte blev vad jag väntade mig.

Glass med fyra sorters fin sprit

Nära Soup Curry King ligger Milk Mura. Döma av intrycket på Google Maps verkar det vara ett mysigt fik för att testa glass gjord på Hokkaidos berömda mjölk. Verkar vara, alltså.

Första heldagen i Sapporo avslutades med en stor skål ramen, vilket behövdes efter upptäcksfärden till episka Moerenuma Park. Tidigare på dagen mötte jag även en bekant hund i Otaru.

När jag besökte Fukuoka förra året kände jag efteråt viss ånger över att ha gjort så många dagsutflykter och inte spenderat en hel dag att utforska staden.

Det misstaget ville jag inte göra här i Sapporo, men den heldagen blir först av imorgon. Idag blev det istället hela två utflykter. En utanför och en i utkanten av staden.

Promenad längs med Otarus kanaler

Efter en stadig frukost på hotellet och obligatoriskt bad på dess onsen på högsta våningen tar jag mig från Odori Park till Sapporo Station.

Härifrån ska jag ta ett tåg med Japan Railways till närliggande kuststaden Otaru. Jämfört med igår är det mulet och svalt så en utflykt till kusten lockar efter alla heta dagar.

När Hokkaido koloniserades i slutet av 1800-talet blev Otaru en viktig hamn. Här byggdes Hokkaidos första tågstation som anslöt hamnen till Sapporo.

Promenadsugen kliver jag av två stopp innan Otaru Station. Här är det ruffigt med slitna lokaler, stängda butiker och en bensinstation. En stor Uniqlo-butik sticker ut, men annars finns det inte något att se.

Kort senare befinner jag mig på gatan Sakaimachi. Hit har många turister hittat för att fika, shoppa och besöka gatans olika museum.

I jakt på en souvenirbutik för att hitta en obligatorisk kylskåpsmagnet måste jag plötsligt gnugga mina ögon. Här ligger nämligen en Snoopy Village fylld till bredden med prylar kopplat till min favorithund sedan barndomen. Jag hittar min kylskåpsmagnet!

Kort därefter börjar stadens kanal man kan promenera längs med eller ta en båttur på. Jag väljer det förstnämnda, njuter av svalkan och låter kameraappen i min telefon gå varm.

När kanalen tar slut är även jag det och beger mig tillbaka till Sapporo för att ladda batterierna inför nästa utflykt.

Fikapaus på Mister Donut

Väl tillbaka på Sapporo Station efter att likt några skolflickor halvsovit sittande i tågvagnen behöver jag energi. Nästa utflykt ligger nämligen ännu längre bort.

Jag har tur då goa fikakedjan Mister Donut finns inne på stationen blott en minut från spärrarna jag nyss matat med mitt Japan Rail Pass. Med en gripklo väljer jag munk och beställer en kopp svart kaffe.

Rundvandring i episka Moerenuma Park

Tio minuter på tunnelbanan och en halvtimme med buss senare är jag sedan i östra Sapporo för att besöka skulpturparken Moerenuma Park.

Då jag denna resa inte studerat alla sevärdheter in i absurdum i förväg förväntar jag mig något i stil med utomhusmuseet jag besökte i Hakone förra veckan, men jag är inte beredd på denna parks skala.

Moerenuma Park är byggt på ett område för nedgrävt avfall med en omkrets på fyra kilometer. Parken och dess skulpturer är designade av den amerikanske och japanske skulptören Isamu Noguchi.

Noguchi fick grönt ljus av staden Sapporo att designa parken 1988, men redan i december samma år gick han bort vi en ålder av 84 år. Dock förverkligades hans planer till sist och parken öppnade 2005. Den är helt kostnadsfri att besöka.

Japan har flera kända ölbryggerier, men det äldsta är Sapporo från just Sapporo. Efter mycket motion i Hakodate var god och kall öl högsta prioritet för min första kväll i Hokkaidos största stad.

Efter en lugn morgon i Hakodate som började i hotellets onsen, fortsatte med frukost på fiskmarknaden och avslutades med reseplanering i loungen checkade jag ut och begav mig till Hakodate Station.

Efter en kopp kaffe på nationella kedjan Tully’s Coffee var det dags att kliva på det ”snigeltåg” som skulle ta mig till Sapporo på fyra timmar, allt längs med Hokkaidos kust.

Shinkansen går inte längre än till Hakodate. Men en förlängning till Sapporo planeras vara klar 2030.

Sapporo större än väntat

Framme i Sapporos tunnelbana får jag intrycket av att staden är klart större än vad jag trott. Jag kollar runt på internet och läser att Sapporo har cirka 2 661 000 invånare. Min gissning var på strax under en miljon.

Skön stämning i Odori Park

Vid långsmala Odori Park är det klart mer folk i farten än i Hakodate, men ändå långt från valfri stadsdel i Tokyo.

Lika varmt som i Tokyo är det dock med 28 grader fast vi är så långt norrut. Trots att promenaden till mitt boende vid parken är kort blir jag genast svettig.

Jag checkar in, packar upp på mitt rum, hoppar i duschen, tar på nya kläder och beger mig sedan ut till Odori Park som nu blivit lite svalare.

Middag döpt efter mongolisk härskare

Första middagen i staden är given. Det handlar om Jingisukan och innebär att man själv steker fårkött tillsammans med olika typer av grönsaker. Detta doppar man sedan i en sojabaserad sås.

Den över 100 år gamla rätten är döpt efter den mongoliske härskaren Djingis khan på 1200-talet eftersom det finns väldigt mycket får i Mongoliet?

Passande nog är en av de bästa platserna för att åtnjuta denna rätt området Sapporo Bier Garten vid Sapporo Beer Museum, inte långt från Odori Park med lokaltrafiken.

När jag kommer fram har museet tyvärr precis stängt, men restaurangerna i området har öppet till åtminstone 21:00.

Valet blir Lilac som har något ovanligt jämfört med många restauranger i Japan, nämligen en uteservering.

Middagen blir lika god som intensiv med varmt stekos som blåser mig i ansiktet och fett som sprättar på min haklapp. Två stora stop Sapporo blir det givetvis också.

Jag pratar både engelska och japanska med servitrisen som drömmer om att se norrskenet i norra Europa någon gång. Jag nämner inte att jag sov igenom det senaste tillfället hemma på Åland.

Kvällsutsikt från Sapporo TV Tower

Efter att ha köpt två drinkunderlägg tar jag sedan bussen tillbaka Odori Park för att få en överblick av staden från Sapporo TV Tower. För en liten slant kan man ta hissen upp och se Sapporo i 360 grader.