”I need a holiday from my vacation, need to recuperate from recreation”, sjöng Nicke Andersson när han debuterade med sitt nya band Imperial State Electric 2010. Det kände jag med, så jag flög ner till Japans södra ögrupp Okinawa.

När jag inför denna resa beställde mitt Japan Rail Pass från resebyrån Flygi blev det den två veckor långa varianten. Den skulle ge mig gott om tid för att utforska Hokkaido samt en handfull nätter någon annanstans.

Dock visste jag inte vad jag skulle göra när tågpasset gick ut. Köpa ett annat regionalt pass från Japan Railways? Stanna i Tokyo och göra dagsutflykter utan Shinkansen? Bara bryta ihop?

Mot slutet av första vecka fick jag klarhet. Eftersom jag ska norrut till svala Hokkaido ska jag givetvis också söderut till heta Okinawa.

Ännu ett stopp i Kita Senju

Efter att ha anlänt till Dan sent på kvällen efter en halv dag i Osaka blir det sovmorgon i Kita Senju. Souvenirer och presenter packas upp, tånaglar klipps, skägg ansas och äckliga fotblåsor kureras.

Då jag för två veckor sedan bokat mina flygbiljetter till Okinawa med lågprisbolaget Peach Aviation är jag redo inför eftermiddagens flygresa söderut.

Dock måste jag boka biljett på expresståget Keisei Skyliner, det smidigaste sättet att ta sig från centrala Tokyo till stadens andra flygplats Narita.

Dan jobbar hemifrån så jag tackar honom för ännu en natt på hans luftmadrass, säger att vi ses på fredag och beger mig till tågstationen för en kort resa till Nippori Station innan bytet till Narita.

Två rulltrappor fulla med folk på en tågstation. Ovanför rulltrappan hänger flera skyltar och klocka från taket.
Vid Nippori Station för byte till Keisei Skyliner mot Narita.
Två kvinnor står med ryggen åt kameran framför en stort utblås för en luftkonditionering.
Tacksamt placerad luftkonditionering på den varma perrongen.

Nintendo och ölprovning på Narita

Både Narita och Keisei Skyliner är jag bekant med sedan tidigare då jag landade på Narita på min första resa hit för sex år sedan. Jag minns dock knappt något från flygplatsen, så när jag kommer hit i god tid tar jag mig en titt.

Incheckningen går smidigt och jag klarar med några hundra gram viktgränsen på sju kilo för mitt handbagage. Lyckligtvis väger personalen endast min kabinväska och inte min axelväska. Pust!

Även om Narita är stort gör det fort på den mindre terminalen för inrikes avgångar. Som i kollektivtrafiken är folk lugna, tysta och visar hänsyn.

Stor röd skylt med Super Marios ansikte på. En text lyder "Nintendo Check-In" med en pil till höger där det står folk.
Efter att ha gjort den obligatoriska incheckningen gick jag vidare till denna frivilliga.
Jag har en rad Super Mario-mössa på huvudet och står på huk bakom ett grönt rör från Super Mario-spelen. En text ovan på en plansch lyder "Welcome to Japan".
Redo att lämna Tokyo, men inte Japan ännu.
Två japanska män i svarta kläder poserar med ölglas och ölflaskor framför två gula TV-skärmar. På en står det "Beer Tasting Event".
Jag blev bjuden på lite dryck för att lugna nerverna inför flygresan till Okinawa.
Vitt och lila flygplan med texten "Peach". Till vänster får resenärer ombord på flyget via en trappa med tak.
På väg att kliva på Peach Aviations färggranna flygplan söderut.

Skjuts av antikvitetsimportör och doktor i filosofi

I sätet bredvid mig på planet sätter sig en västerländsk man. Han har stark semesteraura med utsläppt långt hår, skägg som inte rakats på länge och flipflops på fötterna.

David som han heter är dock ingen turist utan bor på Okinawa. Han kommer från Frankrike och har inte en utan två doktorsavhandlingar i filosofi på sitt CV. Då arbetsmöjligheterna inom det området är minst sagt begränsade i Okinawa importerar och säljer han franska antikviteter.

Under de tre timmarna på flyget pratar vi om min resa, naturen i Okinawa och fattigdomen i prefekturens huvudstad Naha. Vi diskuterar även politisk polarisering och högerextremism i Sverige och Frankrike innan David tar en tupplur.

Framme på Naha Airport väntar vi på Davids antikviteter. När han ser var mitt hotell ligger insisterar han att ge mig skjuts då hans flickvän Nathalie möter honom med bil.

Medelålders man med långt mörkt hår och svart t-shirt står framför en bagagevagn med en kartonglåda och en svart resväska.
”This will feed me for the whole week”, klargjorde David glatt när han fick sina antikviteter.
Medelåldersman med mörkt långt hår kramar en ung tjej som också har långt mörkt hår. Båda håller i en inslagen ros och ler åt kameran.
David portugisiske flickvän Nathalie tog med en ros åt sin pojkvän.

Efter en del stuvande har vi fått rum med allt i bilen och en kvart är vi vid Nest Hotel Kumoji i centrala Naha. Jag tackar djupt och checkar in.

Stor, öppen och ljus hotellobby. Till höger finns en en soffa, fåtöljer och en lampa. Till vänster en trappa. Längst in en reception med folk.
Precis innanför dörren i den luftiga och svala lobbyn på Hotel Nest Kumoji.
Ljust hotellrum där ett handfat, spegel och hyllor med koppar och glas finns till vänster och resten av rummet med soffa och säng finns längre in.
Snart uppackad i mitt ljusa och fräscha rum.

Middag på mysiga bistron Ocean Good Table

Efter klädombyte och några minuter på Google Maps sitter jag på bistron med namnet Ocean Good Table tio minuter från mitt boende.

Trots den kort promenad är jag klart svettig. Klockan börjar närma sig 21:00, men det är 27 grader utomhus och luftfuktigheten är över 85 procent. Alla vindpustar är som hårtorkar.

Två flaskor kall öl från det populära lokala bryggeriet Orion och den suveräna maten gör situationen hanterbar.

Ljus och öppen restaurang med insyn i köket bakom en bardisk. Framför sitter tre grupper av människor och äter vid bruna bord och bruna stolar. Till höger står en kock.
Med ryggen åt gatan i den öppna restaurangen spanade jag på både köket och gästerna.
Brunt bord med en plåthink, ett glas öl, en flaska öl och en gjutjärnspanna med en påse med kokt fisk och grönsaker i.
Stekhett knytte med grönsaker, fisk och musslor som kokats i vitlök och vitt vin. Det lokala ölbryggeriet Orion stod för drycken.
Två unga killar i ett långsmalt kök ler och gestikulerar in i kameran. Till höger hänger kastruller i taket. nedanför kokar saker på en spis.
Två ur den genuint glada personalen på Ocean Good Table.
Jag ligger på en vit säng med svett i ansiktet och håret åt alla håll. Jag har en färggrann sommarskjorta på mig.
Svettig igen efter den korta men varma och fuktiga promenaden tillbaka till hotellet.

Kondensation lagom till frukost

Efter en skön natt med rummets luftvärmepump satt på 22 grader beger jag mig efter frukost ut på Nahas gator för att utforska.

När jag ser glasfasaden i hotellets lobby tror jag det regnat på morgonen, men det är kondensation på grund av den stora temperaturskillnaden.

Stort fönster med mycket kondens på andra sidan.
Regn på morgonen? Nej, kondensation.

Stopp i varje butik på kokande Kokusai Street

En kort stund senare går jag längs med den två kilometer långa gatan Kokusai Street.

Detta är Nahas primära turistgata proppfull med restauranger, souvenirbutiker, hotell, varuhus, barer och restauranger.

Jag införskaffar snabbt den obligatoriska kylskåpsmagneten samt några drinkunderlägg från ölbryggeriet Orion.

Kokusai Street är likt Naha ruffigt på ett charmigt sätt, men det märks att det är lite fattigt.

Efteråt stannar jag i nästan varje butik. Inte för att köpa något, utan för att svalka mig i de luftkonditionerade lokalerna. Det är sjukt hett ute!

Två personer med röda tröjor går på en trottoar med många butiker och restauranger. Palmer växer med jämna mellanrum. I fjärran syns ett högt ljust hotell.
En del av långa Kokusai Street vid lunchtid.
Två stora röda och gula kattliknande figurer står längs med en trottoar vid en bilväg. Längs med trottoaren finns många butiker och skyltar.
Två av flera shisas men såg på gatan. Denna blanding av lejon och hund är vanligt förekommande i prefekturens mytologi.
Hand håller i en stor ljus flaska med blå etikett med vit text som lyder "Pocari Sweat". I bakgrunden syns träd och hus runt ett ljust litet torg.
En extra stor flaska av sportdrycken Pocari Sweat räddade eftermiddagen.

Lunch på ännu en marknad

Har en ju stad jag bor i en marknad öppen för allmänheten ser jag till att besöka den för fotografering och ofta en bit mat.

Här i Naha heter den Makishi Public Market och erbjuder förutom kött och fisk torrvaror, hushållsprodukter, kläder och souvenirer.

Lång promenadgata inomhus med högt till tak. På varje sida finns det massvis med butiker. I mitten promenerar och cyklar besökare.
En av flera ingångar till långa Makishi Public Market.
Man sitter på en träbänk omgiven av matstånd i en städad fiskmarknad.
Svalt och lagom med folk inne på delen av marknaden för fisk och skaldjur.
Ljus bricka på ett ljust bord. På brickan finns en liten skål med soja, en liten tallrik med fisk och skaldur och ett par ätpinnar.
Några skivor kall sashimi inne i svalkan.

Inga badbyxor på Snoopy’s Surf Shop

Efter att ha besökt över tjugo butiker som sålt mer eller mindre samma saker är det nu dags något mer exklusivt.

Här i Naha finns en av världens två Snoopy’s Surf Shop.

Då jag är så van med att bada naken i Japan har jag inte tagit med några simbyxor, vilket givet krävs på Okinawas stränder.

Förvånande nog säljer Snoopy’s Surf Shop det mesta för stranden förutom detta. Som tröst köper jag en läcker brun t-shirt och ännu en kylskåpsmagnet.

Mina nya träningsshorts från Uniqlo lär nog duga i prefekturens klarblåa vatten gissar jag på vägen tillbaka till hotellet.

Fasad till liten butik med glasdörr och två stora fönster. I ena fönster syns en gul tröja, i det andra en stor grön plastkaktus. Ovanför dörren finns en skylt där Snobben ligger på en surfbräda.
En av endast två butiker i hela världen. Den andra finns i Honolulu, Hawaii.
Inuti en ljus men också färggrann klädbutik med Snobben som tema. Det hänger kläder, kramdjur och foton överallt. Ovanför kassan lyder en stor skylt "Peanuts".
Liten, men snyggt designad och välfylld butik.
Vita tavlor på Snobben hänger på en vägg ovanför hyllor med kepsar, tröjor, våtdräkter och leksaker.
Leksaker, kramdjur, t-shirts, kepsar och våtdräkter. Dock inga badbyxor.
Disk vid en vägg i en affär. På väggen hänger nyckelringar och en påse med Snobben på. På disken står leksaker och kramdjur av Snobben.
En sådan där gammaldags telefon har jag hemma i lägenheten också. Ett kap!
Stort och hängigt träd med många grenar. Nedanför går en kurvig stentrottoar in i en park. Till vänster finns flera hus bakom andra träd.
Med 32 grader och luftfuktighet på 85 procent hjälpte lite skugga i parken föga.

Strandbesök efter middag på populär restaurang

Efter att ha kallduschat och vilat på mitt svala hotellrum i många timmar är det dags för middag, denna gång på Yunangi nära Ocean Good Table.

Med 4,5 i snitt på Google Maps och över 1 400 recensioner sticker stället ut och redan vid 18:00 är det lång kö. Ett gott tecken!

När det är min tur sätter jag mig vid bardisken och beställer flera smårätter. Jag får höra komplimangen ”nihongo jouzu” som betyder typ ”schysst japanska”.

Efter första rätten dröjer det till nästa. Efter tjugo minuter börjar jag undra om något fel då den inte kommer.

Jag får hjälp av min bordsgranne Natsumi och vi kommer fram till att min nihongo kanske inte är så jävla jouzu?

Det visar sig att jag bara beställt en enda rätt. Då jag fortfarande är hungrig beställer jag en till och fortsätter sedan prata med Natsumi på engelska och Japanska med hjälp av Google Translate.

Tio personer köar utanför en liten restaurang med mörk fasad. I förgrunden är en cykel parkerad på gatan.
Redan flera timmar innan stängning var det kö till populära Yunangi.
Japansk brunhårig tjej med mörka kläder ler och visar fredstecknet åt kameran. Hon sitter vid en bardisk och äter.
Natsumi befann sig på Okinawa för tionde gången i samband med en affärsresa.
Skål med stekt strimlad kyckling och grönsaker på en brun bardisk. Bakom den står ett glas och en flaska med öl.
Kvällens andra rätt på Yunangi.

Ont om stränder i centrum

Efter middagen känner både jag och Natsumi för att svalka oss, så vi promenerar till Naha Beach som ligger ganska nära Yunangi.

Stränder i centrala Naha är det förvånansvärt ont om. Naha Beach är en av två man kan gå till. Resten hör till resorthotell eller kräver långa bussturer.

Väl framme sparkar jag genast av mina skor och vadar ut i vattnet. Det är knappt svalt. Natsumi känner försiktigt på vattnet med handen och tycker det är för kallt.

Det är alltså fortfarande 27 grader varmt med en luftfuktighet på 85 procent.

Högt, modernt och subtilt upplyst hotell i en korsning. Folk står på andra sidan korsningen i en klunga. Det börjar bli mörkt.
På väg genom Nahas mer polerade kvarter på väg till Naha Beach.
Liten sandstrand framför en cementbro med tända lyktstolpar på. Solen går ned och reflekteras i vattnet. Drygt tio personer är på plats.
Flera hade samma idé att svalka sig Naha Beach denna kväll.

Efter att ha vinkat av Natsumi tar det en kvart att promenera till mitt hotell. Den lätta nedkylning jag fick av att vada i vattnet är nu ett minne blott och svetten börjar rinna igen.

Jag justerar min tunna skjorta från business casual-knäppning, till semesterknäppning, till italiensk knäppning följt av ingen knäppning alls.

/Alexander