Efter att ha spenderat typ en månad i Tokyo under mina tre resor finns det få givna turistmål kvar. Ett var ön Odaiba som överraskade med interaktiv konst och futuristisk arkitektur.

”Du får vara försiktig så du inte får skyttegravsfot”, skämtar Dan efter han stigit upp för att jobba från sin lägenhet. Jag är redan uppe och håller nämligen på att ta hand om mina skabbiga fötter efter gårdagens äventyr med Per och Simon.

Nya blåsor, spruckna blåsor, röda utslag och död hud. Ingångna löpskor och sockor med dämpning räcker bara så långt efter alla dagliga långa promenader.

Efter en stund i badkaret och genomgång av bilder från gårdagen bär det dock av in mot centrum med ett leende på läpparna igen. Från Kita-Senju Station tar jag mig till Tsukiji Station med Hibiya Line. Lunchdags!

Bred, lång och ljus tågplattform inomhus. Det är högt till tak och en vit skylt uppe til vänster lyder "Kita-Senju". Få personer är på plats.
Kontrasten mot rusningstrafiken på Kita-Senju var stor. Här var klockan runt 11:30.

Finsushi till lunch med Per och Simon

Efter att förnuftigt nog bokat om vår frukost till lunch träffar jag Per och Simon utanför huvudingången till fiskmarknaden i Tsukiji. Detta är mitt fjärde besök hit på tre resor, men deras första.

Jag bjuder dem på varsin bit tamagoyaki (äggomelett) och agerar guide genom att berätta om marknadens historia. Samtidigt letar vi efter en sushirestaurang med rimlig kö på någon av de smala gatorna.

När vi går förbi Tsukiji Itadori Bekkan höjer jag ögonbrynen. När jag åt på detta populära ställe för över tre veckor sedan var kön lång. Nu är den helt tom, så det blir ett stopp till.

Mycket folk står och går på en asfalterad gata i ett område med lagerlokaler med slitna fasader. På ena sidan finns många matstånd. I förgrunden står cyklar och mopeder parkerade.
Tsukijis fiskmarknad har blivit en bekant syn för mig. Detta var mitt fjärde besök totalt.
Fyra personer sitter vid en bardisk av trä. Två av dem ler åt kameran. Till vänster står en kock och lagar sushi.
Simon åt blott sin andra måltid sushi någonsin. Per åt sin absolut bästa.

Efter lunchen promenerar vi genom Ginza mot Tokyo Station. Innan Per och Simon beger sig vidare till hippa Shimokitazawa för stadsdelens många vintagebutiker och kaféer tar vi ett stadigt mellanmål i form milkshakes på Shake Shack. Även det första gången för dem.

Naken framför gumma i 43 grader varm pool

Då jag besökte Shimokitazawa för shopping i höstas beger jag mig istället vidare österut till Tokyos hamnområde, men först med ett stopp i utkanten av Ginza.

Det är hett i Tokyo så jag ska fräscha upp mig på ett traditionellt badhus i förebyggande syfte.

Busshållplats på en fin stentrottoar framför ett hotell. Från taket på hållplatsen sprutas det ut vattendimma.
Svalkande vatten sprutas ut vid en busshållplats. En vanlig syn vid höga temperaturer i Tokyo.

Efter att letat bland de smala tvärgatorna hittar jag slutligen sentot Konparu-Yu som jag sett på Instagram. När jag öppnar dörren kliver jag direkt in i omklädningsrummet. Innan jag hinner fundera var receptionen är hör jag ett ”Sumimasen” bakom mig.

Det är är en äldre kvinna som i ett litet bås i väggen sköter etablissemanget. Jag betalar jag, klär av mig och låser in mina saker i ett de många skåpen.

Kvinnlig personal på herrars avdelningar på badhus är inte ovanligt, men då i form av städare. Den här gumman sitter och tittar på oss under hela badstunden.

Sentot är toppen, men speciellt uppfriskande är det inte. Vattnet i min kalla kran vid sittduschen kan bäst beskrivas som ljummet och temperaturen i de två varma poolerna är hela 43 grader.

Det tar ett tag att komma tillfreds, men sedan har jag vatten upp till hakan likt några gråhåriga veteraner i poolen bredvid.

Bred bilgata med flera filer. På varje sida finns skyskrapor och höghus. Få bilar är ute på gatan. På trottoarerna är flera buskiga träd planterade.
På väg över en av Ginzas breda gator.
Öppen ingång i en fasad. Ovanför ingången hänger en laterna, växter och två dockor som föreställer geishor. Till höger står en dryckesautomat.
På en av de mindre gatorna hittade jag slutligen ingången till Konparu-Yu.
Nio små skåp i en stor röd byrå. Varje skåp har ett fyrkantigt lås med varsin siffra. Sex av låsen har en träbricka i sig med motsvarande siffra.
Lyfte man bort den unika träbrickan gick skåpet i lås.
Stort och ljust rum med sittduschar med speglar och två varma pooler. På väggarna finns det målade kojkarpar, vattendrag med blommor och Mount Fuji.
Promobild: En av de två snarlika baden där poolerna var 43 grader varma.

Rundvandring på artificiella Odaiba

Efter badstunden går jag till Shinbashi Station och tar det obemannade tåget över hamninloppet till ön Odaiba. Här har jag aldrig varit förut och stannar kvar resten av dagen.

Under Edo-perioden lades grunden bokstavligt för Odaiba då flera små öar med fort byggdes i bukten för att skydda Tokyo mot angrepp. Daiba betyder ordagrannt ”fort” på japanska.

Under 80-talet då Japans ekonomi blomstrade utökades Odaiba till en stor artificiell landmassa. Här skulle en futuristisk ny stad ta form.

När Japans ekonomiska bubbla sedan brast på 90-talet lades planerna på is, men i slutet av årtiondet började hotell och köpcentrum byggas samt tåglinjen Yurikamome. Idag är ön ett populärt mål för turister och för lokalbor som vill ta det lugnt.

Bred trottoar byggd med stenplattor bredvid en del buskage och en bilväg. Två promenadgångar med tak går upp till en större promenadgång. I fjärran syns ett brett höghus.
Ett av de stora och öppna områdena. Ovanligt mycket utrymme för Tokyo.

Dock hann en del futuristiska projekt bli klara som Fuji TV Building, Tokyo Big Sight och Telecom Center. Av dessa hinner jag bara få en ordentlig syn på det förstnämnda som imponerar med sin urgröpta arkitektur ifylld med ett stort klot.

Brett, stort och speciellt höghus med många glasfönster. En del av huset är urgröpt och tomrummet fylls delvis av ett stort runt klot.
Ovan nämnda Fuji TV Building med sin unika urgröpta arkitektur och stora klot.

Orsaken till att jag aldrig besökt Odaiba under mina tidigare två resor är att området känts historielöst, tråkigt och lite för kommersiellt för mig.

Det är också det första intrycket jag får när jag kliver av vid köpcentret Diver City. Men ju längre kvällen lider desto mer diggar jag området, speciellt utsikten över Tokyos skyline.

En enorm vit staty av en robot står i en park framför ett köpcenter. Vissa delar av robotens kropp lyser rött. Framför står personer med och utan paraplyn.
Den fullskaliga RX-0 Unicorn Gundam från mangaserien Mobile Suit Gundam Unicorn.
Lång hängbro ovanför en ö med liten skog i ett stort hamninlopp. I fjärran syns många skyskrapor och höga hus. Det är ljust ute.
798 meter långa Rainbow Bridge kopplar ihop Odaiba med resten av Tokyo.

Exempel på svensk arkitektur

På väg till andra ändan av ön sticker ett bostadshus ut med sin skandinaviska design och svenska flaggor (!) hängande från två balkonger. Det är ett utställningshus från japanska SwedenHouse.

SwedenHouse har sedan 1984 gjort det möjligt att köpa och bo i bekväma trähus likt de i Sverige. Företaget har över 37 000 husägare i Japan.

Jag blir sugen på att se mer och kanske gå in, men direkt ser jag en av flera skyltar som tydligt påpekar att detta inte är till för turister och fotoförbud råder. Men från trottoaren får man ju ta bilder.

Ett ljust hus med brunt tak och bruna fönsterlister står i en lummig trädgård. En skylt på huset lyder "Sweden House". Från huset hänger flera svenska flaggor.
Tyvärr var detta exempelhus inte ämnat för turister.

Spontant besök till coola teamLabs Planets

I åratal har jag på sociala medier sett bilder från de moderna och interaktiva konstmuseerna teamLabs. Jag har alltid trott att de likt Madame Tussauds funnits i flera internationella storstäder.

Det finns bara två teamLabs hela världen, båda i Tokyo varav en här i Odaiba.

Då jag minns att Simon och Per nämnt att de tidigt bokat biljetter hit blir jag sugen och kollar om det finns någon kvar för ikväll. Ett fåtal finns för inträde mellan 20:30 till 21:00. Jag slår till!

I fjärran syns många upplysta höghus och skyskrapor vid ett hamninlopp. Till höger går en bred promenadgata längs med vattnet till vänster. Det börjar mörkna.
På väg till teamLabs Planets efter att ha ätit middag en bit bort.
Stor vit byggnad med en upplyst skylt som lyder "teamLab Planets Tokyo". Till vänster står en stor glaspelare med videoskärmar som visar röd eld.
Sent på kvällen var det fortfarande många besökare som köade.

Utanför teamLabs Planets är det ovanligt högljutt. Först blir jag orolig att något har hänt, men det är bara väldigt många amerikanska turister här.

I väntan på min tur att gå in sätter jag mig ned och luftar mina sargade fötter. Tydligen måste man gå runt barfota på museet. Jag blir att tycka synd om övriga besökare.

Korridor med två rader skåp med stora vita bokstäver på. I mitten står folk och lägger saker i skåpen.
Efter instruktioner fick vi låsa in våra skor i något av de många skåpen.

Efter att ha instruerats över video och låst in våra väskor, skor och sockor blir den kommande dryga timmen en oväntat fräck upplevelse.

Först går vi ned för en mörk korridor där blåa lampor längs med golvet guidar oss. Mot slutet hörs rinnande vatten och runt hörnet går vi upp för en sluttande korridor där vattnet rinner i motsatt riktning.

Nedsläckt korridor där flera blåa lampor långt ned på golvet visar en väg framåt.
Den inledande subtilt upplysta korridoren. I slutet hördes rinnande vatten.

Nästa rum är täckt med speglar på väggar, tak och golv. Från taket hänger tusentals ljusslingor som ändrar färg i takt med musiken. Effekten blir att det ser oändligt ut.

Många långa och rosa led-slingor hänger tätt från ett tak ned riktat mot kameran.
Med speglar på golv, väggar och i taket såg det ut som ljusslingorna aldrig tog slut.

I efterföljande stora rum har vi vatten upp till vaderna. Via projektorer ändrar vattnet färg och simmande fiskar projiceras runt våra ben. Det är lika fräckt som uppfriskande denna varma kväll i Tokyo.

Jag står i ett ganska mörkt rum med vatten upp till vaderna omgiven av cirka femtio personer. Jag fotograferar en spegel och visar fredstecknet.
Till tonerna av stämningsfull musik projicerades simmande fiskar i vattnet.

Därefter hamnar vi i ett torrare men mer selfie-vänligt rum fyllt med stora ljusa bollar som rullar runt på golvet eller hänger från väggar och tak. Golvet består av speglar så det känns större än vad det är.

Ljus rum fyllt med stora vita bollar på golvet och i taket. Golvet är gjort av spegelglas. Omkring tjugo personer står bland bollarna.
Efter att vi torkat fötterna blev det ljust och fluffigt i detta rum.
Jag ler in i kameran och står i ett rum fyllt med stora ljusgröna bollar bakom mig.
Grönt var skönt ljus för en selfie.

I slutet av promenaden genom museet går vi genom två ”trädgårdar”. En med stora, runda och genomskinliga plastskulpturer som lysts upp. En annan med blommor och växter som hänger tätt från taket och höjs och sänks medan vi ligger på spegelgolvet nedanför.

Många ojämnt runda transparenta plastklumpar står på en ojämn gräsmatta i mörkret.
Ute i denna trädgård fick man försiktigt putta till de genomskinliga och upplysta skulpturerna.
Jag tittar med kuslig blick ned mot kamera. Ovanför mig hänger gröna växter och färggranna blommor tätt från taket.
Lite mer allvarlig stämning i detta rum inne på teamLabs Planets.

Kvällsfotografering av Regnbågsbron

Efter det lika coola som avslappnade besöket på teamLabs Planets tar jag öns tåglinje tillbaka till dess västra sida för att göra det jag främst kom hit för, se och ta bilder på Tokyos skyline när mörkret lagt sig.

Först promenerar jag längs med sandstranden på Odaiba Marine Park innan jag går tillbaka till den utkiksterass jag besökte tidigare.

Bred, ljus och upplyst promenadpassage i mörkret. Några personer går åt olika håll. Det är mörkt ute.
Promenad tillbaka till Diver City efter besöket till teamLabs Planets.
Upplyst hängbro över ett hamninlopp. I fjärran upplysta höghus och skyskrapor. I förgrunden en liten brygga med räcken och gatulyktor. Det är mörkt ute.
Nere vid Odaiba Marine Park var bästa stället att fotografera Tokyos skyline på kvällen.
En kopia på Frihetsgudinnan står i förgrunden. I bakgrunden syns en upplyst lång hängbro över ett hamninlopp. I fjärran syns flera upplysta höghus och skyskrapor. Det mörkt ute.
Denna vy fick mig att tänka på New York City, mitt sista stopp på Skogcoast för nio år sedan.
En stor upplyst skylt i regnbågens färger som lyder "Love". Bokstaven "o" är ersatt av ett rött hjärta.
Odaiba vann min kärlek till sist efter inledande skepsis.

Jag har tidigare sett Tokyo när mörkret lagt sig från både Tokyo Skytree och Shibuya Sky. Denna utsikt är lika fin, men det går inte att toppa motsvarigheten i Minato Mirai 21 från igår kväll.

Oavsett så var detta besök till Odaiba klart värt tiden efter viss inledande tvekan. Nu är min lista över saker kvar att se i Tokyo ännu lite kortare. Ett hanterbart lyxproblem.

/Alexander