Efter en ombokad flygresa via Doha, Qatar följt av två nätter i Stockholm har jag nu hemma på Åland reflekterat över denna resa som trots sin besvärliga uppladdning kan ha varit min bästa hittills.

I slutet av oktober 2023 satt jag med Dan på uteserveringen på Stand T mitt emot Tokyo Station för att äta middag. Om bara någon timme skulle mitt flyg ta mig hem. Min andra resa till Japan var snart slut.

Vill du läsa från början? Här är första inlägget.

Då kändes det oerhört vemodigt att åka efter fyra adrenalinstinna veckor, varav tre ute på tågrälsarna från Sendai norr om Tokyo till Kagoshima söder om Fukuoka.

Sakerna jag hade bockat av på min bucket list var i mitt tycke lika imponerande (cykla expressvägen Shimanami Kaido) som säregna (bo på Peanuts Hotel i Kobe).

Försening med fyra år

Flygbiljetterna för den resan bokade jag första gången i september 2019. Det var sent på kvällen i min då nya lägenhet i Solna och med pirr i magen försökte jag somna på madrassen i vardagsrummet. Sängen min var upptagen då mamma och pappa var på besök.

Efter två ombokningar anlände jag fyra år senare till Japan i slutet av september 2023. Det kändes fantastiskt att vara tillbaka, men med en stor klump i magen.

Ett halvt år tidigare hade pappas höga ålder, tidiga Parkinsons och flera oturliga infektioner satt honom på sjukhus och sedan ett äldreboende. Dessutom hade det gått över två år sedan min mamma gick bort i cancer. Livet på Åland var slaget i spillror.

Ändå hade jag lyckats planera en månadslång vistelse i Japan trots att jag tog livet dag för dag, vecka för vecka i bästa fall.

Mot alla odds blev resan en succé! Men nu på Stand T kunde jag inte glädjas över den. Tyvärr har jag personlighetsdraget att jag blir mer ledsen över att roliga saker tar slut än glad över att de ägt rum, iallafall till en början.

Tidiga planer på nästa resa

Plötsligt dök tanken upp att resa tillbaka hit nästa år. Även om jag under den senaste månaden sett och upplevt mycket fanns det ju minst lika mycket kvar, främst på landets massiva norra ö Hokkaido.

Jag luftade idén för Dan som nickade positivt. Genast infann sig det där sköna pirret i magen och vemodet avtog några hack.

Lika plötsligt dök en annan tanke upp. Vad skulle folk i min närhet tycka om jag gjorde en till resa hit? Vore det inte fantasilöst eller till och med en aning sorgligt? Sorgligt på sättet att försöka återuppleva det som varit istället för att pröva något nytt, vilket jag på gott och ont har väldigt mycket erfarenhet av.

Dan skrattade lite och tyckte mitt resonemang lät ”så himla svenskt”. Han hade en poäng.

För det första grubblar jag ofta för mycket. För det andra har jag flera vänner som gång på gång återvänder till sina älskade länder och städer. Från mitt perspektiv ser det bara härligt ut, så där och då bestämde jag mig för en till resa till Japan under 2024.

Planeringen börjar

I januari år var det dags att få grönt ljus för resan. Med tanke på den rådande lågkonjunkturen var det långt ifrån givet att mina två kunder och min chef skulle godkänna en fyra veckor lång semester utöver en lika lång ”industrisemester” i juli.

Jag tänkte dock positivt, kontaktade mina kunder och såg fram emot en mysig februari månad där jag skulle jobba hos pappa på dagarna och planera resan på kvällarna omsluten av en varm filt i soffan.

Stress, utmattning och oro

Godkännandet kom som ett paket från Postnord, fram men väldigt sent. När jag hade bokat flygbiljetterna var det påsk. I flera dagar mådde jag fantastisk, men bara en vecka senare började jag rasa ihop.

Efter påsken kulminerade en hektisk vår med parallella uppdrag, en föreläsning, en heldagskurs, resor mellan Stockholm och Åland, oro över pappas hälsa och arbete med hus och gård. Arbetsbördan kändes lika tjock som obehaglig.

Under april och maj började jag sedan känna mig allt mer stressad, energilös, nervös och orolig. Min sömn blev dålig, jag blev kraftigt förkyld i två veckor och planeringen av resan blev en börda.

Skulle jag orka resa? Hur skulle rutten se ut? Ville jag ens åka iväg?

Lyckligtvis blev resan en braksuccé

Trots den besvärliga uppladdningen kan jag nu i efterhand bara konstatera att resan var en braksuccé! Redan på Arlanda hade den mesta av oron försvunnit och senare i ösregnet i Shibuya var lättanden stor. Vad som hände sedan har du nog redan läst.

Om du orkat läsa hela vägen hit vill jag tacka dig för din passiva roll som hobbypsykoterapeut.

För att avsluta denna reseblogg kommer nu därför en lång reflektion i form av väntade och udda utmärkelser samt frågor du inte ens visste att du ville ha svar på.

Så koka upp en kanna grönt te, sätt dig bekvämt i soffan, ta ut ditt snorkråkspetarfinger ur näsan och börja scrolla.

Vad var bäst?

Trots att jag nu varit i Stockholm och på Åland i flera dagar har jag inte hunnit träffa så många vänner och bekanta. Därmed har jag inte fått frågan ”Vad var bäst?” mer än en eller två gånger.

Då den frågan dessutom inte går att svara på har jag här delat upp den i olika kategorier.

Bästa stad: Sapporo

Inför resan hade jag höga förväntningar på Sapporo, Hokkaidos huvudstad och Japans femte största stad. Den levererade verkligen på alla punkter!

Då det var så få västerländska turister på plats kändes det som man hade staden helt för sig själv. Totalt såg jag nog endast cirka 30 västerländska turister under mina fyra dagar.

Jag hade lätt kunnat lägga två eller tre dagar till i Sapporo, men jag ville ju också hinna nyttja tågpasset för centrala Japan.

Pirret jag kände i magen varje tidig morgon i Sapporo inför dagens äventyr var härligt!

Varför Sapporo var bäst:

• Maffig natur precis i utkanten av staden
• Tillbakalutad och trevlig lokalbefolkning
• Överväldigande stor utan att vara kvävande
• En suverän bas för korta och långa utflykter
• Bra kollektivtrafik med tåg, buss och spårvagn
• Proppfull med bra restauranger och coola barer

Bästa möte: Günther och Eduardo i Hakone

Jag blir alltid förvånad över hur många härliga människor jag möter under mina resor, speciellt i Japan. Alla är på fint humör, har suveräna tips och lyssnar storögt på mina rekommendationer.

Alla dessa möten förgyllde min resa. Att välja vilka som var bäst är orimligt svårt.

Per och Simon
Per och Simon var lika peppade som tacksamma när jag under min resas sista dagar kapade deras första semester i landet. Det var väldigt roligt att leka reseledare och prata av sig ordentligt på svenska.

Philippe
Schweizaren Philippe lyckades jag träffa både i Kanazawa och i Okinawa. Utöver att utbyta tips hann vi också prata om livet i största allmänhet, vilket är lite ovanligt.

Likt mig hade Philippe förlorat sin mamma tre år tidigare och ville nu inte vänta för länge med att göra saker han drömt om. Med sig på resan hade han även sin lillebror, som jag dock inte hann träffa.

Nate, Nelson och Bradley
Nate, Nelson och Bradley stod för avslappnat sällskap de första två jetlaggade kvällarna i Tokyo på vårt boende The Millennials Shibuya. Jag hade tänkt skriva lite på bloggen och lägga mig tidigt, men blev att sitta upp och snacka i flera timmar.

David och Nathalie
Under mina resor till Japan har jag träffat flera personer som snällt svarat på frågor och till och med promenerat med mig så jag skulle hitta rätt. Men ingen har varit lika gästfria som Nathalie och David som skjutsade mig från Nahas flygplats till mitt hotell.

Stadens monorail stannade bara några minuters promenad därifrån så det var ingenting de behövde göra. Pluspoäng för att de även bjöd på lite godis.

Günther och Eduardo
Allra härligast var dock tyske Günther och brasilianske Eduardo som gjorde entré på resan precis när min pepp verkligen tog fort under min andra dagen i Hakone.

I flera timmar hade vi otroligt roligt och jag hade gärna träffat dem igen och igen för att se mer av landet. Det sved lite i hjärtat när vi gick skilda vägar vid Hakone Open Air Museum.

Bästa utsikt: Minato Mirai 21

Ännu en otroligt svår kategori att utse vinnaren i då jag under resans gång länge stod och beundrade utsikterna över:

• Fujisawa från utkikstornet på Enoshima
• Hakodate från Mount Hakodate
• Lake Biwa från tåget till Osaka
• Sapporo från Mount Moiwa

Bäst var dock kvällsutsikten över Minato Mirai 21 i Yokohama sett från färjeterminal Osanbashi.

Även om jag besökte denna plats för sex år sedan var det som att se allt för första gången. Per och Simon som hakade på var lika begeistrade.

Efter att ha spenderat typ en månad i Tokyo under mina tre resor finns det få givna turistmål kvar. Ett var ön Odaiba som överraskade med interaktiv konst och futuristisk arkitektur.

”Du får vara försiktig så du inte får skyttegravsfot”, skämtar Dan efter han stigit upp för att jobba från sin lägenhet. Jag är redan uppe och håller nämligen på att ta hand om mina skabbiga fötter efter gårdagens äventyr med Per och Simon.

Nya blåsor, spruckna blåsor, röda utslag och död hud. Ingångna löpskor och sockor med dämpning räcker bara så långt efter alla dagliga långa promenader.

Efter en stund i badkaret och genomgång av bilder från gårdagen bär det dock av in mot centrum med ett leende på läpparna igen. Från Kita-Senju Station tar jag mig till Tsukiji Station med Hibiya Line. Lunchdags!

Finsushi till lunch med Per och Simon

Efter att förnuftigt nog bokat om vår frukost till lunch träffar jag Per och Simon utanför huvudingången till fiskmarknaden i Tsukiji. Detta är mitt fjärde besök hit på tre resor, men deras första.

Jag bjuder dem på varsin bit tamagoyaki (äggomelett) och agerar guide genom att berätta om marknadens historia. Samtidigt letar vi efter en sushirestaurang med rimlig kö på någon av de smala gatorna.

När vi går förbi Tsukiji Itadori Bekkan höjer jag ögonbrynen. När jag åt på detta populära ställe för över tre veckor sedan var kön lång. Nu är den helt tom, så det blir ett stopp till.

Efter lunchen promenerar vi genom Ginza mot Tokyo Station. Innan Per och Simon beger sig vidare till hippa Shimokitazawa för stadsdelens många vintagebutiker och kaféer tar vi ett stadigt mellanmål i form milkshakes på Shake Shack. Även det första gången för dem.

Naken framför gumma i 43 grader varm pool

Då jag besökte Shimokitazawa för shopping i höstas beger jag mig istället vidare österut till Tokyos hamnområde, men först med ett stopp i utkanten av Ginza.

Det är hett i Tokyo så jag ska fräscha upp mig på ett traditionellt badhus i förebyggande syfte.

Efter att letat bland de smala tvärgatorna hittar jag slutligen sentot Konparu-Yu som jag sett på Instagram. När jag öppnar dörren kliver jag direkt in i omklädningsrummet. Innan jag hinner fundera var receptionen är hör jag ett ”Sumimasen” bakom mig.

Det är är en äldre kvinna som i ett litet bås i väggen sköter etablissemanget. Jag betalar jag, klär av mig och låser in mina saker i ett de många skåpen.

Kvinnlig personal på herrars avdelningar på badhus är inte ovanligt, men då i form av städare. Den här gumman sitter och tittar på oss under hela badstunden.

Sentot är toppen, men speciellt uppfriskande är det inte. Vattnet i min kalla kran vid sittduschen kan bäst beskrivas som ljummet och temperaturen i de två varma poolerna är hela 43 grader.

Det tar ett tag att komma tillfreds, men sedan har jag vatten upp till hakan likt några gråhåriga veteraner i poolen bredvid.

Rundvandring på artificiella Odaiba

Efter badstunden går jag till Shinbashi Station och tar det obemannade tåget över hamninloppet till ön Odaiba. Här har jag aldrig varit förut och stannar kvar resten av dagen.

Under Edo-perioden lades grunden bokstavligt för Odaiba då flera små öar med fort byggdes i bukten för att skydda Tokyo mot angrepp. Daiba betyder ordagrannt ”fort” på japanska.

Under 80-talet då Japans ekonomi blomstrade utökades Odaiba till en stor artificiell landmassa. Här skulle en futuristisk ny stad ta form.

När Japans ekonomiska bubbla sedan brast på 90-talet lades planerna på is, men i slutet av årtiondet började hotell och köpcentrum byggas samt tåglinjen Yurikamome. Idag är ön ett populärt mål för turister och för lokalbor som vill ta det lugnt.

Dock hann en del futuristiska projekt bli klara som Fuji TV Building, Tokyo Big Sight och Telecom Center. Av dessa hinner jag bara få en ordentlig syn på det förstnämnda som imponerar med sin urgröpta arkitektur ifylld med ett stort klot.

Orsaken till att jag aldrig besökt Odaiba under mina tidigare två resor är att området känts historielöst, tråkigt och lite för kommersiellt för mig.

Det är också det första intrycket jag får när jag kliver av vid köpcentret Diver City. Men ju längre kvällen lider desto mer diggar jag området, speciellt utsikten över Tokyos skyline.

Exempel på svensk arkitektur

På väg till andra ändan av ön sticker ett bostadshus ut med sin skandinaviska design och svenska flaggor (!) hängande från två balkonger. Det är ett utställningshus från japanska SwedenHouse.

SwedenHouse har sedan 1984 gjort det möjligt att köpa och bo i bekväma trähus likt de i Sverige. Företaget har över 37 000 husägare i Japan.

Jag blir sugen på att se mer och kanske gå in, men direkt ser jag en av flera skyltar som tydligt påpekar att detta inte är till för turister och fotoförbud råder. Men från trottoaren får man ju ta bilder.

Spontant besök till coola teamLabs Planets

I åratal har jag på sociala medier sett bilder från de moderna och interaktiva konstmuseerna teamLabs. Jag har alltid trott att de likt Madame Tussauds funnits i flera internationella storstäder.

Det finns bara två teamLabs hela världen, båda i Tokyo varav en här i Odaiba.

Då jag minns att Simon och Per nämnt att de tidigt bokat biljetter hit blir jag sugen och kollar om det finns någon kvar för ikväll. Ett fåtal finns för inträde mellan 20:30 till 21:00. Jag slår till!

Att resa ensam är nog mer roligt och socialt än vad många tror. Men visst är det toppen att dela upplevelser med bekanta också. Det gjorde jag idag i söndags med Per och Simon Axbom.

Det kan kännas vemodigt att befinna i slutet av en lång utlandsresa. Efter att planerat och dagdrömt i många månader har man sedan upplevt en härlig mix av avslappning och spänning i flera veckor.

Sen är det plötsligt snart över! Om man gör denna resa i Japan skulle jag påstå att vemodet blir ännu starkare. Först måste man hantera sin PJRPD (Post Japan Rail Pass Depression) och sedan det faktiska slutet.

Det bästa sättet att hantera detta vemod är att köra stenhårt de sista dagarna för att inte sitta och grubbla!

Därför tog jag med Per Axbom och hans son Simon på ett heldagsäventyr i tre delar utanför Tokyo.

Vem är Per Axbom?

2011 flyttade jag till Stockholm för att arbeta med UX Design som IT-konsult på HiQ. Kort därefter kom jag i kontakt med Per som då sedan länge verkat inom samma område som föreläsare, läraren och konsult.

Jag minns inte hur jag och Per kom i kontakt med varandra, men troligtvis var det via Twitter.

Sedan dess har vi träffats i många jobbsammanhang och på årets upplaga av konferensen From Business To Buttons upptäckte vi att vi skulle vara i Japan samtidigt.

Givetvis började vi (främst jag) smida planer för att göra något äventyrligt tillsammans under han och Simons första resa till Japan.

Seg start i Kita Senju

Efter en riktigt lyckad utekväll med Per, Simon, Dan och två av hans vänner i Tokyo är det segt att komma igång på morgonen i Kita Senju.

Men då jag måste göra en lång tågresa för att möta upp Per och Simon är det bara att bita ihop, köpa en flaska Pocari Sweat och hoppa på Asakusa Line som ska ta mig söder om Tokyo Station.

På Sengakuji Station möter jag Per och Simon. Nu ska vi ta oss vidare till kusten söder om Japans näst största stad Yokohama. Totalt tar resan lite mer en timme med vanligt pendeltåg. Här börjar äventyret!

Upp och ned för ön Enoshima

Vårt första stopp för dagen är ön Enoshima nära kusten vid staden Fujisawa. Hit behöver man inte ta någon båt, det går att promenera via den långa brygga som delar upp stadens två långa sandstränder.

Enoshima har ingen anrik historia. Utöver sina fina natur och häftiga kust har den dock restauranger, souvenirbutiker, promenadstigar, trägårdar och ett utkikstorn i Enoshima Sea Candle.

Om det är klart väder kan man se Mount Fuji från toppen av ön, men idag är det både dimmigt och mulet.

Per, Simon och jag beger oss genast upp till andra sidan av ön för att spana ut över havet, men också för att äta ortens specialitet bläckfisk.

Efter att ha suttit och pustat ut efter att ha tagit oss upp för Enoshimas branta backar och många trappor går jag och Simon ner till vattenbrynet för att ta bilder på nära håll.

”Det går vitor”, som vi säger på Åland när det blåser upp till vågor på havet.

Efter fotostunden nere vid klipporna tar vi oss sedan så högt upp som möjligt, upp i Enoshima Sea Candle. Högst upp på Enoshima med sina 59,8 meter sträcker sig utkikstornet 119,6 meter ovanför havsytan.

Väl tillbaka på den långa, branta och snäva gågata ned till bron inser vi att vi gjort ett misstag. Ingången till öns fräcka upplysta grottor låg visst på andra sidan, vilket vi missat.

Vi väljer dock att skippa dem för att ta oss till nästa anhalt. Dessutom ska grottorna tydligen vara stänga vid vild sjögång som idag.

Det är förvånansvärt ont om stränder i centrala Naha, men bara en timme västerut vid Kerama Islands finns det lummiga öar med drömska sandstränder med klarblått vatten. Jag besökte två!

Redan första timmen i Naha inser jag att jag måste ändra mina planer för de kommande fyra dagarna. Att hyra en cykel och utforska staden kommer bli olidligt på grund av den intensiva hettan i kombination med bristen på cykelvägar och bra stränder.

Att jag ska ut i skärgården är redan bokat. Men att bara göra en båtutflykt känns som något jag kommer att ångra efteråt. Jag bokar en till!

Så förutom den redan spikade turen till Zamami Island ute bland ögruppen Kerama Islands bokar jag in en till dagen innan, till grannön Tokashiki Island.

Dag 1: Snigelfärja till Tokashiki Island

Till Zamami Island och Tokashiki Island går det snabbfärjor från hamnterminal Tomari Port. Dock är de inte så stora och dagens första tur till Tokashiki är redan fullbokad. Lyckligtvis bokade jag igår en tur- och returresa med en vanlig passagerarfärja.

Efter frukost på hotellet tar jag på min tunna blåvita pyjamasdräkt (!) jag tidigare köpt på Uniqlo. Med dess korta ben och armar ser jag ut som någon i den finska truppen för sommar-OS, på en ledig dag.

Jag vinkar till personalen i hotellobbyn, säger ”Watashi wa Tokashikijima ni ikimasu!” (”Jag drar till ön Tokashiki!”) och går till hamnterminalen.

I hamnterminalen är det rätt mycket folk som står i olika köer, fyller i pappersformulär och letar efter rätt färja att kliva på. Efter att ha hämtat ut min biljett går jag till min färja som står precis utanför.

Ombord på färjan ställer jag mig ute på andra däck för att få skydd från solen. Solkräm har jag satt på, men eftersom jag tänker snorkla senare vill jag hålla mig undan solen så gott det går.

Stämningen på färjan är tillbakalutad. Resenärerna solar, sover, fikar, tittar på utsikten eller sina mobiltelefoner. Trots att det blåser är vinden varm, inomhus finns det dock behövlig luftkonditionering.

Efter en dryg timme anländer vi till hamnen på Tokashiki Island. På parkeringen står de bussar som ska ta oss till öns mest populära strand, Aharen Beach. Att promenera fem kilometer över bergen i denna hetta är inte aktuellt.

Resepaket till Aharen Beach

Även om det går lokaltrafik från hamnen till Aharen Beach har jag bokat ett paket jag hittat på aharen.com. Den billiga biljetten till färjan ingår inte, men får 2 200 yen får man:

• Buss tur och retur från hamnen till stranden
• Fri tillgång till dusch om omklädningsrum
• En lunchlåda med olika alternativ
• Ett skåp att låsa in sina prylar i
• Rabatt att hyra strandprylar

Bussen får kämpa något enormt i de branta backarna, men efter en kvart är vi framme vid en liten charmig strandby där flera strandhus erbjuder besökare mat, dusch, låsbara skåp och strandprylar att hyra.

Jag byter om till simbyxor, smörjer på mer solkräm, låser in min väska, hyr ett snorkelset och går ner till stranden.

Vit sand och klarblått vatten

Ingången till stranden ser ut som något från en kraftigt redigerad turistbroschyr. Men inget här är fejk! Detta är den klart finaste stranden jag sett i hela mitt liv.

Då det är 32 grader i luften lägger jag snabbt ner min tygpåse nära en av strandens livräddare, tar på simglasöginen och vadar ut i havet.

Temperaturen i vattnet måste vara minst 28 grader!

Vattnet är verkligen så där rent och klart som man läser om. Doppar man huvudet känns det som man kan se hur långt som helst och håller man handen framför ögonen är det som att vara ovan ytan.

Det enda som skymmer sikten är när simglasögonen immar igen, men det är ju bara att göra en ”Hawk Thua” och spotta på dem.

Promenad upp till observatorium

Efter många snorkelturer med dryckespauser i skuggan är det dags att utforska resten av stranden. Jag beger mig till dess ena ända som har ett berg med ett hål i.

Vart kan hålet i berget leda till? Jo, till strandens observatorium!

”I need a holiday from my vacation, need to recuperate from recreation”, sjöng Nicke Andersson när han debuterade med sitt nya band Imperial State Electric 2010. Det kände jag med, så jag flög ner till Japans södra ögrupp Okinawa.

När jag inför denna resa beställde mitt Japan Rail Pass från resebyrån Flygi blev det den två veckor långa varianten. Den skulle ge mig gott om tid för att utforska Hokkaido samt en handfull nätter någon annanstans.

Dock visste jag inte vad jag skulle göra när tågpasset gick ut. Köpa ett annat regionalt pass från Japan Railways? Stanna i Tokyo och göra dagsutflykter utan Shinkansen? Bara bryta ihop?

Mot slutet av första vecka fick jag klarhet. Eftersom jag ska norrut till svala Hokkaido ska jag givetvis också söderut till heta Okinawa.

Ännu ett stopp i Kita Senju

Efter att ha anlänt till Dan sent på kvällen efter en halv dag i Osaka blir det sovmorgon i Kita Senju. Souvenirer och presenter packas upp, tånaglar klipps, skägg ansas och äckliga fotblåsor kureras.

Då jag för två veckor sedan bokat mina flygbiljetter till Okinawa med lågprisbolaget Peach Aviation är jag redo inför eftermiddagens flygresa söderut.

Dock måste jag boka biljett på expresståget Keisei Skyliner, det smidigaste sättet att ta sig från centrala Tokyo till stadens andra flygplats Narita.

Dan jobbar hemifrån så jag tackar honom för ännu en natt på hans luftmadrass, säger att vi ses på fredag och beger mig till tågstationen för en kort resa till Nippori Station innan bytet till Narita.

Nintendo och ölprovning på Narita

Både Narita och Keisei Skyliner är jag bekant med sedan tidigare då jag landade på Narita på min första resa hit för sex år sedan. Jag minns dock knappt något från flygplatsen, så när jag kommer hit i god tid tar jag mig en titt.

Incheckningen går smidigt och jag klarar med några hundra gram viktgränsen på sju kilo för mitt handbagage. Lyckligtvis väger personalen endast min kabinväska och inte min axelväska. Pust!

Även om Narita är stort gör det fort på den mindre terminalen för inrikes avgångar. Som i kollektivtrafiken är folk lugna, tysta och visar hänsyn.

Skjuts av antikvitetsimportör och doktor i filosofi

I sätet bredvid mig på planet sätter sig en västerländsk man. Han har stark semesteraura med utsläppt långt hår, skägg som inte rakats på länge och flipflops på fötterna.

David som han heter är dock ingen turist utan bor på Okinawa. Han kommer från Frankrike och har inte en utan två doktorsavhandlingar i filosofi på sitt CV. Då arbetsmöjligheterna inom det området är minst sagt begränsade i Okinawa importerar och säljer han franska antikviteter.

Under de tre timmarna på flyget pratar vi om min resa, naturen i Okinawa och fattigdomen i prefekturens huvudstad Naha. Vi diskuterar även politisk polarisering och högerextremism i Sverige och Frankrike innan David tar en tupplur.

Framme på Naha Airport väntar vi på Davids antikviteter. När han ser var mitt hotell ligger insisterar han att ge mig skjuts då hans flickvän Nathalie möter honom med bil.

Efter en del stuvande har vi fått rum med allt i bilen och en kvart är vi vid Nest Hotel Kumoji i centrala Naha. Jag tackar djupt och checkar in.

Middag på mysiga bistron Ocean Good Table

Efter klädombyte och några minuter på Google Maps sitter jag på bistron med namnet Ocean Good Table tio minuter från mitt boende.

Trots den kort promenad är jag klart svettig. Klockan börjar närma sig 21:00, men det är 27 grader utomhus och luftfuktigheten är över 85 procent. Alla vindpustar är som hårtorkar.

Två flaskor kall öl från det populära lokala bryggeriet Orion och den suveräna maten gör situationen hanterbar.

Kondensation lagom till frukost

Efter en skön natt med rummets luftvärmepump satt på 22 grader beger jag mig efter frukost ut på Nahas gator för att utforska.

När jag ser glasfasaden i hotellets lobby tror jag det regnat på morgonen, men det är kondensation på grund av den stora temperaturskillnaden.

Stopp i varje butik på kokande Kokusai Street

En kort stund senare går jag längs med den två kilometer långa gatan Kokusai Street.

Detta är Nahas primära turistgata proppfull med restauranger, souvenirbutiker, hotell, varuhus, barer och restauranger.

Jag införskaffar snabbt den obligatoriska kylskåpsmagneten samt några drinkunderlägg från ölbryggeriet Orion.

Kokusai Street är likt Naha ruffigt på ett charmigt sätt, men det märks att det är lite fattigt.

Efteråt stannar jag i nästan varje butik. Inte för att köpa något, utan för att svalka mig i de luftkonditionerade lokalerna. Det är sjukt hett ute!

Lunch på ännu en marknad

Har en ju stad jag bor i en marknad öppen för allmänheten ser jag till att besöka den för fotografering och ofta en bit mat.

Här i Naha heter den Makishi Public Market och erbjuder förutom kött och fisk torrvaror, hushållsprodukter, kläder och souvenirer.