Resan är över men inte kärleken till Japan
10 juli, 2024Efter en ombokad flygresa via Doha, Qatar följt av två nätter i Stockholm har jag nu hemma på Åland reflekterat över denna resa som trots sin besvärliga uppladdning kan ha varit min bästa hittills.
I slutet av oktober 2023 satt jag med Dan på uteserveringen på Stand T mitt emot Tokyo Station för att äta middag. Om bara någon timme skulle mitt flyg ta mig hem. Min andra resa till Japan var snart slut.
Vill du läsa från början? Här är första inlägget.
Då kändes det oerhört vemodigt att åka efter fyra adrenalinstinna veckor, varav tre ute på tågrälsarna från Sendai norr om Tokyo till Kagoshima söder om Fukuoka.
Sakerna jag hade bockat av på min bucket list var i mitt tycke lika imponerande (cykla expressvägen Shimanami Kaido) som säregna (bo på Peanuts Hotel i Kobe).
Försening med fyra år
Flygbiljetterna för den resan bokade jag första gången i september 2019. Det var sent på kvällen i min då nya lägenhet i Solna och med pirr i magen försökte jag somna på madrassen i vardagsrummet. Sängen min var upptagen då mamma och pappa var på besök.
Efter två ombokningar anlände jag fyra år senare till Japan i slutet av september 2023. Det kändes fantastiskt att vara tillbaka, men med en stor klump i magen.
Ett halvt år tidigare hade pappas höga ålder, tidiga Parkinsons och flera oturliga infektioner satt honom på sjukhus och sedan ett äldreboende. Dessutom hade det gått över två år sedan min mamma gick bort i cancer. Livet på Åland var slaget i spillror.
Ändå hade jag lyckats planera en månadslång vistelse i Japan trots att jag tog livet dag för dag, vecka för vecka i bästa fall.
Mot alla odds blev resan en succé! Men nu på Stand T kunde jag inte glädjas över den. Tyvärr har jag personlighetsdraget att jag blir mer ledsen över att roliga saker tar slut än glad över att de ägt rum, iallafall till en början.
Tidiga planer på nästa resa
Plötsligt dök tanken upp att resa tillbaka hit nästa år. Även om jag under den senaste månaden sett och upplevt mycket fanns det ju minst lika mycket kvar, främst på landets massiva norra ö Hokkaido.
Jag luftade idén för Dan som nickade positivt. Genast infann sig det där sköna pirret i magen och vemodet avtog några hack.
Lika plötsligt dök en annan tanke upp. Vad skulle folk i min närhet tycka om jag gjorde en till resa hit? Vore det inte fantasilöst eller till och med en aning sorgligt? Sorgligt på sättet att försöka återuppleva det som varit istället för att pröva något nytt, vilket jag på gott och ont har väldigt mycket erfarenhet av.
Dan skrattade lite och tyckte mitt resonemang lät ”så himla svenskt”. Han hade en poäng.
För det första grubblar jag ofta för mycket. För det andra har jag flera vänner som gång på gång återvänder till sina älskade länder och städer. Från mitt perspektiv ser det bara härligt ut, så där och då bestämde jag mig för en till resa till Japan under 2024.
Planeringen börjar
I januari år var det dags att få grönt ljus för resan. Med tanke på den rådande lågkonjunkturen var det långt ifrån givet att mina två kunder och min chef skulle godkänna en fyra veckor lång semester utöver en lika lång ”industrisemester” i juli.
Jag tänkte dock positivt, kontaktade mina kunder och såg fram emot en mysig februari månad där jag skulle jobba hos pappa på dagarna och planera resan på kvällarna omsluten av en varm filt i soffan.
Stress, utmattning och oro
Godkännandet kom som ett paket från Postnord, fram men väldigt sent. När jag hade bokat flygbiljetterna var det påsk. I flera dagar mådde jag fantastisk, men bara en vecka senare började jag rasa ihop.
Efter påsken kulminerade en hektisk vår med parallella uppdrag, en föreläsning, en heldagskurs, resor mellan Stockholm och Åland, oro över pappas hälsa och arbete med hus och gård. Arbetsbördan kändes lika tjock som obehaglig.
Under april och maj började jag sedan känna mig allt mer stressad, energilös, nervös och orolig. Min sömn blev dålig, jag blev kraftigt förkyld i två veckor och planeringen av resan blev en börda.
Skulle jag orka resa? Hur skulle rutten se ut? Ville jag ens åka iväg?
Lyckligtvis blev resan en braksuccé
Trots den besvärliga uppladdningen kan jag nu i efterhand bara konstatera att resan var en braksuccé! Redan på Arlanda hade den mesta av oron försvunnit och senare i ösregnet i Shibuya var lättanden stor. Vad som hände sedan har du nog redan läst.
Om du orkat läsa hela vägen hit vill jag tacka dig för din passiva roll som hobbypsykoterapeut.
För att avsluta denna reseblogg kommer nu därför en lång reflektion i form av väntade och udda utmärkelser samt frågor du inte ens visste att du ville ha svar på.
Så koka upp en kanna grönt te, sätt dig bekvämt i soffan, ta ut ditt snorkråkspetarfinger ur näsan och börja scrolla.
Vad var bäst?
Trots att jag nu varit i Stockholm och på Åland i flera dagar har jag inte hunnit träffa så många vänner och bekanta. Därmed har jag inte fått frågan ”Vad var bäst?” mer än en eller två gånger.
Då den frågan dessutom inte går att svara på har jag här delat upp den i olika kategorier.
Bästa stad: Sapporo
Inför resan hade jag höga förväntningar på Sapporo, Hokkaidos huvudstad och Japans femte största stad. Den levererade verkligen på alla punkter!
Då det var så få västerländska turister på plats kändes det som man hade staden helt för sig själv. Totalt såg jag nog endast cirka 30 västerländska turister under mina fyra dagar.
Jag hade lätt kunnat lägga två eller tre dagar till i Sapporo, men jag ville ju också hinna nyttja tågpasset för centrala Japan.
Pirret jag kände i magen varje tidig morgon i Sapporo inför dagens äventyr var härligt!
Varför Sapporo var bäst:
- Maffig natur precis i utkanten av staden
- Tillbakalutad och trevlig lokalbefolkning
- Överväldigande stor utan att vara kvävande
- En suverän bas för korta och långa utflykter
- Bra kollektivtrafik med tåg, buss och spårvagn
- Proppfull med bra restauranger och coola barer
Bästa möte: Günther och Eduardo i Hakone
Jag blir alltid förvånad över hur många härliga människor jag möter under mina resor, speciellt i Japan. Alla är på fint humör, har suveräna tips och lyssnar storögt på mina rekommendationer.
Alla dessa möten förgyllde min resa. Att välja vilka som var bäst är orimligt svårt.
Per och Simon
Per och Simon var lika peppade som tacksamma när jag under min resas sista dagar kapade deras första semester i landet. Det var väldigt roligt att leka reseledare och prata av sig ordentligt på svenska.
Philippe
Schweizaren Philippe lyckades jag träffa både i Kanazawa och i Okinawa. Utöver att utbyta tips hann vi också prata om livet i största allmänhet, vilket är lite ovanligt.
Likt mig hade Philippe förlorat sin mamma tre år tidigare och ville nu inte vänta för länge med att göra saker han drömt om. Med sig på resan hade han även sin lillebror, som jag dock inte hann träffa.
Nate, Nelson och Bradley
Nate, Nelson och Bradley stod för avslappnat sällskap de första två jetlaggade kvällarna i Tokyo på vårt boende The Millennials Shibuya. Jag hade tänkt skriva lite på bloggen och lägga mig tidigt, men blev att sitta upp och snacka i flera timmar.
David och Nathalie
Under mina resor till Japan har jag träffat flera personer som snällt svarat på frågor och till och med promenerat med mig så jag skulle hitta rätt. Men ingen har varit lika gästfria som Nathalie och David som skjutsade mig från Nahas flygplats till mitt hotell.
Stadens monorail stannade bara några minuters promenad därifrån så det var ingenting de behövde göra. Pluspoäng för att de även bjöd på lite godis.
Günther och Eduardo
Allra härligast var dock tyske Günther och brasilianske Eduardo som gjorde entré på resan precis när min pepp verkligen tog fort under min andra dagen i Hakone.
I flera timmar hade vi otroligt roligt och jag hade gärna träffat dem igen och igen för att se mer av landet. Det sved lite i hjärtat när vi gick skilda vägar vid Hakone Open Air Museum.
Bästa utsikt: Minato Mirai 21
Ännu en otroligt svår kategori att utse vinnaren i då jag under resans gång länge stod och beundrade utsikterna över:
- Fujisawa från utkikstornet på Enoshima
- Hakodate från Mount Hakodate
- Lake Biwa från tåget till Osaka
- Sapporo från Mount Moiwa
Bäst var dock kvällsutsikten över Minato Mirai 21 i Yokohama sett från färjeterminal Osanbashi.
Även om jag besökte denna plats för sex år sedan var det som att se allt för första gången. Per och Simon som hakade på var lika begeistrade.
Läs hela inlägget